Att kungliga förlovningar inte fullföljs är inte en ny företelse. Det säger Fabian Persson, lektor i historia vid Linnéuniversitetet som forskar om hovet under 1600- och 1700-talet.

Svårare uppbrott förr

Förlovningar förr var mycket mer lika äktenskap och var därför svårare att bryta. Den uppbrutna förlovningen innebar att Sverige fick lämna ifrån sig staden Wismar, som Sverige ägde då, i pant till Mecklenburg i 100 år.

När den svenska delegationen gav sig i väg till Ryssland för att tillkännage, eklatera, förlovningen ville inte den 20-årige Gustav IV Adolf längre förlova sig så länge storfurstinnan fortsatte att vara grekisk-ortodox.

Pinsam brytning

Slutligen gifte sig kungen med den tyska prinsessan Fredrika av Baden, ett giftermål som slutade i skilsmässa.

I äldre tid var förlovningar statsangelägenheter och det hände att förlovningar bröts men av politiska skäl. Andra exempel på brutna förlovningar är kronprins Fredrik av Danmarks förlovning till prinsessan Olga av Grekland år 1922, 1902 bröt Siegfried av Bayern och Maria Annunziata av Österrike sin förlovning och 1518 förlovades Henrik VIII av Englands tvååriga dotter Maria med kronprinsen av Frankrike, en förlovning som sedan bröts.