Längst ner på den arabiska halvön finns ett land som heter Jemen. Ett mycket fattigt land, vars främsta exportvara är gästarbetare till de rika grannländerna, och där medellivslängden just höjts till 57 år.

Jemen är ett land i kris och i krig. Ändå hör vi inte mycket om det här uppe i Sverige. Kanske för att de jemenitiska flyktingarna inte kommer hit. Ännu.

I ett smått desperat debattinlägg i Svenska Dagbladet i veckan larmar generalsekreteraren för biståndsorganet Diakonia, Bo Forsberg, om situationen i Jemen. Att 80 procent av landets invånare är i behov av bistånd. Att 1,5 miljoner människor har fått lämna sina hem. Att vartannat barn i landet är undernärt.

Krisen i Jemen har en lång historia, men den gick överstyr i början av detta år, när Saudiarabien klev in med bomber och granater mot rebellgrupper i landet. Till sin hjälp har Saudiarabien det effektiva och Linköpingstillverkade signalsystemet Erieye. Och det är där Bo Forsberg är riktigt bekymrad, eftersom detta Erieye bland annat används för att ge sig på annan, mindre krigisk svenskexport. I augusti bombade Saudiarabien till exempel ett stort lager fullt av mat, mediciner och andra förnödenheter som det delvis svenskfinansierade biståndsorganet Oxfam satt upp i den jemenitiska hamnstaden Hodeidah. En aktion som både FN och EU fördömde.

Jo, det så kallade Saudiavtalet bröts under buller och bång i våras, och Sverige har bestämt att mänskliga rättigheter är viktigt vid all export. Men krigsexporten till Saudiarabien tycks fortsätta trots det, bland annat eftersom Erieye enligt vår statsminister "inte kan klassas som ett offensivt vapen". Och kanske lite för att det ger så fint klirr i kassan. Det var inte för inte som 31 näringslivstoppar, med Svenskt näringslivs-vd:n Carola Lemne i spetsen, i våras gick ihop i en kraftfull aktion för att förlänga Saudiavtalet.

Så hur ser ekvationen ut? Vad är det egentligen vi har här?

Jo:

Vi har en regering och ett näringsliv som förser en hårdför diktatur med krigsmateriel.

Vi har en regering som tycker att vi ska ge bistånd till ett land som drabbats av diktaturens vrede.

Vi har en svenskfinansierad biståndsorganisation som bombas sönder med hjälp av krigsmateriel som Sverige sålt.

Just det: ekvationen går inte riktigt ihop. Snacka om att kasta pengar i sjön.

Eller så är det så att den går ihop alldeles utmärkt. Vi går trots allt på plus – krigsexporten till Saudiarabien ger miljardintäkter medan det svenska biståndet till Jemen i år uppgick till i sammanhanget blygsamma 96 miljoner kronor.

Framför allt har vi ett svenskt näringsliv som börjat flirta med ett parti som vill sänka invandringen med 95 procent. Och där nånstans får väl ändå gränsen gå. Ska vi få stopp på flyktingströmmarna är väl det minsta vi kan begära att vi inte skapar dem själva? Eller?