I förra veckan strandsattes en minibuss utanför Norrköping. Motorn klappade helt enkelt ihop. I bilen satt en samling rumänska romer, ett par av dem gravida, en med hjärtproblem, alla på väg mot norra Sverige. Att byta motorn skulle kosta dem en halv årslön.

De gjorde så klart det romska EU-migranter i regel ser som sin enda spillra till möjlighet. De spred ut sig längs butikerna på Drottninggatan, ställde fram sina pappersmuggar och hoppades på att de skulle få ihop femkronor nog till att laga bilen. Om ett par år eller så, i bästa fall.

Det gick snabbare än väntat. En engagerad ung Norrköpings-bo hittade familjen, drog på studs igång en insamling via Facebook, och på några dagar var motorn bytt och familjen på väg igen. Tacksamma för den ekonomiska hjälpen, men ännu mer för att för första gången ha mötts av kärlek och välvilja.

I Norge är det nu fritt fram att förbjuda tiggeri för den kommun som önskar. Men de nöjer sig inte där. Regeringen har lagt fram en proposition som inte bara innebär ett nationellt förbud mot tiggeri utan också ett förbud mot att hjälpa tiggare. Jo, ni läste rätt: ett av världens rikaste länder vill på allvar genomdriva ett förbud mot att ge pengar, kläder, husrum eller resebidrag till människor som anser sig tvingade att tigga för att överleva.

Skulle detta gå igenom i Sverige skulle det innebära att jag var en brottsling som tjippade in en hundralapp till den där begagnade minibussmotorn. Och han som drog igång hela insamlingen (och gör en massa annat för Norrköpings tiggare) skulle förmodligen hamna i fängelse tillsammans med en massa andra som finner det rimligt och givande att hjälpa människor i nöd. Vilket är många. I mitt Facebook-flöde pågår ständiga projekt för att hjälpa nödställda (och inte bara tiggare). Inte minst i Linköping som är ett föredöme när det gäller att hjälpa EU-migranterna till ett någorlunda värdigt liv. Alla som jobbar på Stadsmissionens härbärge, som rycker in som tolkar, som ger juridisk rådgivning, som ger basal sjukvård när människor nästan frusit ihjäl i minusgraderna under Tullbron: kriminella.

Tyvärr verkar det för många av våra invånare vara en rimlig väg att gå. Att hjälpa tiggare är verkligen inte så okontroversiellt som det borde vara. I går rapporterade vi hur Linköpings-tandläkaren som ägnade en liten del av sin fritid åt att lindra mångårig smärta hos några EU-migranter utsattes för massiv ilska från andra patienter, och fick sluta.

Och ärligt talat: jag förstår inte. Varför blir ni jättearga av att någon hjälper en fattig och utsatt människa? På vilket sätt försämrar det era liv?

Om man vill bry sig om orättvisor finns det rimligen annat att jaga upp sig för. I dagarna har till exempel storbankerna redovisat sina kvartalsrapporter och de fortsätter att kasta miljarder på sina ägare utan att ge ett öre till kunderna. Och att vi nu är i ett läge där världens 85 rikaste personer äger mer än de 3,5 miljarder fattigaste tillsammans har få missat.

Visst gnisslas det lite tänder över att de rikaste fortsätter sko sig. Men inte med tillnärmelsevis lika mycket emfas som när det visar sig att en romsk tiggare utan mat, pengar eller tak över huvudet får en tand utdragen i en skattefinansierad lokal. Som sagt: Jag förstår inte. Inte alls.

Och till norska regeringen skulle jag vilja citera Jonas Gardell: "När tyskarna ockuperade Norge och norrmän flydde över gränsen till Sverige, borde det ha varit olagligt för svenskarna att hjälpa dem då?"