Många, många av hennes vänner visade sitt stöd. Eftersom hennes Facebooksida var öppen fick hennes berättelse bred spridning.

Inom några timmar hade Expressen.se lagt upp berättelsen med kommentar från Lovisa och hennes föräldrar, och ytterligare någon timme senare gjorde Aftonbladet.se detsamma.

På fredagsmorgonen berättade Lovisa själv sin historia i TV4:s morgonprogram. På fredagseftermiddagen hade hennes berättelse återgivits av ett stort antal nyhetssajter över hela Europa.

Jag tvekade som ansvarig utgivare länge inför att återge denna berättelse, eftersom det handlar om en mycket ung person som utsatts för ett grovt brott.

I fall av denna typ påbjuder de pressetiska reglerna stor återhållsamhet med publicitet som skulle kunna skada. I dagens tidning intervjuar vi dock Lovisa, eftersom hon tillsammans med sina föräldrar gjort ett aktivt val att vara öppen om det som skett. Det Lovisa också berättar om är hur viktigt stödet hon fått i de sociala medierna har varit för att kunna lämna de svåra upplevelserna bakom sig.

För mig som är född på 60-talet - då tidningar, radio och en enda tv-kanal stod för nyhetsutbudet - blev denna berättelse en nyttig påminnelse om hur vår medieverklighet förändrats i grunden. Sociala medier genererar nyheter som ibland sprids blixtsnabbt över hela världen.

Unga människor lever en stor del av sina sociala liv på nätet. Där tipsar man varandra om nyheter, delar roliga tv-klipp, tipsar om shopping och kommande fester. Men där finns också problem med mobbning och skvaller. Därvidlag är nätet kanske inte så mycket annorlunda än den vanliga miljön på skolgården eller i kompisgänget.

Men just det faktum att ord och uppfattningar kan spridas otroligt snabbt och över en stor geografisk yta är en förhållandevis ny företeelse. Därför kan det enda raka ibland vara att själv träda fram för att berätta sin version, även om man faktiskt är ett brottsoffer.

De pressetiska reglerna är solklara när det gäller den försiktighet som ska iakttas i förhållande till brottsoffer i allmänhet och unga personer i synnerhet. Så här står det bland annat: "Visa alltid brotts- och olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn."

Det vanliga sättet för oss att hantera en nyhet av detta slag är därför att anonymisera brottsoffret. Men ett förändrat medielandskap, där nyheter även sprids snabbt via Facebook och Twitter, ställer pressetiken inför nya utmaningar. Därför menar jag att det, efter samråd med Lovisas föräldrar, är försvarbart att publicera en intervju där Lovisa själv får komma till tals med sina egna ord. Läs intervjun med henne på sidan A6 och se intervjun på 24Corren.

Berättelsen om Lovisa är inte bara en historia om en ungt brottsoffer utan i minst lika hög grad en skildring av en ung person som bestämt sig för att stolt går vidare med sitt liv.