Flera personer har dödats i oroligheterna som startade det symbolladdade datumet 11 september. En av de omkomna är den amerikanska ambassadören Christopher Stevens och tre andra ambassadanställda i Libyen.

Även Egypten och Jemen har skakats av våldsamma protester, och i går angreps Tysklands ambassad i Sudan liksom den amerikanska ambassaden i Tunisien. I ett antal andra arabländer pågår högljudda men alltjämt fredliga protester.

Den tändande gnistan denna gång är en film som förlöjligar profeten Muhammed och framställer honom som löjeväckande och sexgalen. Det går att se scener ur den skrattretande amatörmässigt producerade filmen på Youtube. Det är ännu oklart vem som ligger bakom filmen, men det är uppenbart att filmen producerats för att provocera.

Upploppen påminner om dem som startade efter att Jyllands-Posten publicerade Muhammedkarikatyrerna (2005) och då den amerikanske pastorn Terry Jones hotade med bokbål på Koranen (2010).

De gångerna ebbade de öppna våldsamheterna efter hand ut, även om enskilda "frilansande" militanta islamister fortsatte sina hämndförsök och planlade en terrorattack mot den danska tidningen.

Denna gång finns det risk för att de våldsamma protesterna varar längre. Borta är flera av de repressiva regimer som med hjälp av hårdföra säkerhetstjänster och brutal polismakt höll gatans parlament i schack.

Oroande är också att demokratiskt valda ledare flirtar med upprorsmakarna och först efter påtryckningar tar avstånd från våldsamheterna. Reaktionerna från Muslimska brödraskapet i Egypten har varit talande. Inledningsvis fördömde brödraskapet filmen och manade till protester mot den. Först efter ett, som New York Times beskriver det, burdust 20-minuterssamtal från Barack Obama tog president Mohammed Mursi avstånd från ambassadattackerna.

Att skaka av sig en diktatorisk regim är en sak - att bygga en demokrati med respekt för yttrandefrihet, religionsfrihet och tolerans även för rätten att häda är en annan och mer komplicerad sak.

Det var inte bara det politiska förtrycket som eldade på den arabiska våren utan även en stark frustration över fattigdom, utanförskap och korruption. De nyvalda ledarna i arabvärlden måste inom rimlig tid visa på en positiv ekonomisk utveckling.

Den av svenska medier så ofta åberopade islamologen Jan Hjärpe jämför dessa protester med skotten i Sarajevo och varnar för att oroligheterna kan eskalera (DN.se 13/9). Hjärpe tycks mena att det som primärt kan lugna ner protesterna i arabvärlden är att USA håller sig på mattan.

Men för att demokratibygget i arabvärlden ska bli bärkraftigt krävs att ledarna börjar hantera de interna problemen i länderna och slutar att kanalisera missnöjet i ett hat mot västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet.