Vad ska man ha partierna till? För att driva politik förstås - så skulle ett lite naivt svar kunna lyda. Partiernas roll har varit att vända och vrida på samhällsproblem som den privata sektorn inte förmått lösa och att genom idépolitiska resonemang lansera förslag till lösningar. Partiernas roll är också att gallra fram kandidater som kan representera väljarna.

Men fungerar partierna i dag verkligen som idéburna rörelser? Medlemstalen rasar och medelåldern bland partiaktiva ökar. Partierna är inte längre gräsrotsrörelser. Och än mer allvarligt: den idépolitiska debatten verkar vara på väg att flytta utanför partisfären.

Under den senaste tiden har vi sett Moderaterna lansera ett idéprogram utan idéer. Den nyvalda Centerledaren Annie Lööf talar om visioner och värderingar, men undviker all konkretion. Håkan Juholt krampar vid svulstigheter som "Vi har en idé bortom nästa skattesänkning".

Vem orkar tala klarspråk om de utmaningar vi står inför? Vi närmar oss lågkonjunktur efter världens kortaste högkonjunktur, och det med redan höga arbetslöshetssiffror. Sverige har en åldrande befolkning och andelen människor i yrkesverksam ålder minskar, vilket frestar på både åldringsvård och pensionssystem. Vem vågar väcka frågan om höjd pensionsålder? Ungdomar har svårt att komma in på arbetsmarknaden, är det då rimligt att trösklarna för inträde är så höga?

Om det finns en öppen och prövande idédebatt i partierna i dessa frågor kan man konstatera att den har svårt att nå ut. I stället gnager sig en oroande känsla fast av partierna är på väg att bli rena valmaskiner. Inför valet mobiliseras medlemmar och sympatisörer för att få folk att rösta rätt. I mellanvalsperioden är intresset för väljarna avsevärt mindre.

Inför valet 2010 undersökte jag tillsammans med Novus Opinion hur partierna arbetade med sociala medier. Partiaktiviteten på nätet syftade primärt till att locka väljare och mediebevakning. Därvidlag liknade partierna företag som använder sig av sociala medier för viral marknadsföring, dvs får användarna att sprida kommersiella budskap till sina vänner. Någon tvåvägskommunikation var det inte fråga om. Novus-mätningen visade att bara var tionde väljare upplevde att partierna använde nätet för att upprätta en dialog.

Om partierna sjöd av livligt inre liv kunde det i viss mån kompensera den bristande förmågan att lyssna utåt. Men i partierna viner piskan för att medlemmarna ska hålla sig i ledet. Inför partistämmor våndas partiledningar inför de många motionerna från medlemmarna, för den övervägande delen kommer obönhörligen att kämpas ned. Om partiledningen någon gång går på pumpen betraktas det som ett oroande bakslag, inte som en naturlig del i en interndemokratisk process.

Problemet är att det idépolitiska vakuum som partierna lämnar fylls upp av andra aktörer, såsom PR-byråer, lobbyorganisationer och think tanks. Politiken privatiseras. Hur kan partierna bryta denna utveckling? Viktigt är förstås att lyssna - att använda de sociala medierna för att fånga upp strömningar och inte bara för propaganda. Men också genom att våga vara partier som öppnar för debatt, driver politik och söker lösningar och inte främst administrerar makt.