För några år sedan gick TV-serien Vita huset där kampen om presidentposten stod mellan en ung karismatisk demokrat med latinoursprung och en empatisk och klok republikan. Scenariot var märkligt likt duellen några år senare mellan den vältaliga Barack Obama och den moderata republikanen John McCain. Den unge afroamerikanen segrade till slut över den äldre vite mannen som varit krigsfånge i Vietnam.

När amerikanerna nu går till val finns inte samma nerv - trots att utmaningarna är större än någonsin.

Om amerikaner får frågan om de fått det bättre under de senaste fyra åren är svaret för de flesta: nej. Men det är också svårt att klandra Obama för den ekonomiska krisen. Problemen går långt tillbaka och handlar om överbelånade hushåll, banker som tagit orimliga risker, astronomiska budgetunderskott som byggts på under decennier och om hårdnande konkurrens från snabbväxande ekonomier.

När jag själv reste i USA i somras gjorde den ekonomiska krisen sig påmind. Längs vägarna satt Hus till salu-skyltar som flagnat. Spekulanterna lät vänta på sig. För en svensk var bensinpriset alltjämt lågt men med amerikanska mått mätt skyhögt, vilket gräver hål i plånboken. Långtidsarbetslösheten har bitit sig fast i många regioner där fabriker antingen står kvar och rostar eller har monterats ned för att skeppas till Asien.

Kommer fyra år till av Obamastyre att lyfta landet? I sitt nomineringstal vid Demokraternas konvent natten till fredagen svensk tid vädjade han om mer tid. Men frågan hur långt amerikanernas tålamod räcker.

I talet höll sig Obama ifrån den vackra retorik som för fyra år sedan vann många amerikaners hjärtan, men när han blir mer konkret riskerar han att anklagas för bristande realism. Obama lovade 100 000 nya matematik- och naturvetenskapslärare för att lyfta skolan - vilket inte blir gratis för skattebetalarna. Han utlovade också en miljon nya jobb i tillverkningsindustrin - hur nu politiken ska åstadkomma detta i en globaliserad värld.

Obama av 2012 års snitt har svårt att få amerikaners hjärta att bulta snabbare, men inte heller motståndaren Mitt Romney engagerar.

Professor Erik Åsard beskriver på Brännpunkt (SvD 27/8) den "gåtfulle" Romney, som gjort en resa från den politiska mitten till högerkanten för att vinna de konservativa. Men, konstaterar Åsard, Romney har ändå inte lyckats bli omfamnad av den så kallade Tea Party-rörelsen. Därför lanserade han en ännu mer konservativ vicepresidentkandidat, Paul Ryan.

De två kan nog driva en tuff linje i de ekonomiska frågorna, men i moralfrågorna ligger de så långt till höger att de för många blir ett omöjligt alternativ. Paul Ryan är en proffspolitiker som levt sitt vuxenliv i elitsfärerna i Washington. Därmed blir det svårare för republikanerna att dra växlar på det hat som på många håll finns mot centralmakten - ett hat där Tea Party-rörelsen hämtat mycket av sin näring.

Martin Gelin, författare till den utmärkta boken Den amerikanska högern (Natur&Kultur), refererar i senaste numret av Fokus amerikanska politiska analytikers omdöme om detta val: "det tråkigaste någonsin".

Kruxet är att vägvalet i en supermakt har återverkningar på hela omvärlden. Ett USA som hackar sig fram med rekordlåga tillväxtsiffror riskerar att dra med sig hela västvärlden. Precis som när Clinton vann 1992 gäller "It?s the economy, stupid". Men frågan är någondera lägret har den rätta medicinen och ledarskapet som krävs för att kurera den sjuka patienten.