Några av de största förmögenheter växer rimligen åtminstone i samma takt som Sveriges ekonomi. Samtidigt har en stor grupp i Sverige i praktiken sparförbud.

Skulle du spara om det fanns en stor risk att allt raderas ut inom några år? Låginkomsttagare som löper risk att behöva söka socialbidrag är i just den situationen. De nekas helt enkelt socialbidrag tills de har levt upp besparingarna. Så är det i Sverige och i de flesta andra länder.

Mellan 10 och 20 procent av Sveriges befolkning måste räkna med en avsevärt sannolikhet att behöva söka socialbidrag någon gång under de kommande åren. Närmare en miljon människor kommer därför garanterat inte att spara till något eget.

Utan sparande missar de många av livets möjligheter som uppenbarar sig då och då - att kunna handla när det är billigt, att ta på sig utgifter som följer med att pröva ett jobb i en annan stad, eller rent av att starta eget.

I Michigan i USA driver ett antal stiftelser sedan några år ett program som vänder på steken. Arbetande låginkomsttagare uppmuntras att spara. För varje krona de spar får de en krona i tillskott. Samtidigt får de utbildning i grundläggande ekonomiska färdig- heter. Om de behöver socialbidrag under tiden får de ändå behålla sparandet. Sparpengarna får sedan användas till utbildning, köp av bostad eller eget företagande.

Till mångas förvåning visade det sig att dessa så kallade "arbetande fattiga" kunde spara betydande belopp. En tung utvärdering betecknade nyligen programmet som "ett av de mest framgångsrika program i landet för att hjälpa arbetande fattiga att lyfta sig ur fattigdom.

Den som tycker att en amerikansk idé inte har någon relevans i Sverige kan upplysas om att det jobbavdrag som införs den första januari i Sverige på samma sätt experimenterades fram av amerikanska stiftelser.

Idén till dessa sparkonton, eller "Individual Development Accounts", spreds av Michael Sherraden i en uppmärksammad bok för femton år sedan. Han skrev då att "inkomster mättar magar, men tillgångar ändrar huvuden". Det pågår nu framgångsrika försök med liknande konton i åtskilliga rika länder från Kanada till Taiwan.

Det är dock märkligt att insikten att fattiga människor kan förbättra sin lott genom att tillåtas ett eget ägande först behövts bevisas hos extremt fattiga människor i Indien eller Sydamerika innan försöken i rikare länder kommit igång.

Årets fredsnobelpristagare Muhammad Yunus lyckades redan för tjugo år sedan med Grameen banken öppna vägen för mycket fattiga kvinnor att bygga en existens när de fick chans att investera i tillgångar. Hernando de Soto visade att rätten att äga tillgångar var avgörande för många fattigas möjligheter att lyfta sig ur fattigdom.

Sverige, liksom många rika länder, har ännu inte nåtts av denna insikt. Låginkomsttagare skall hjälpas av bidrag och socialsekreterare och facket. Inte kan de ta ansvar för till- gångar. Då vore de väl inte låg- inkomsttagare. Och varför skall de behöva äga? De kan väl åka kollektivt. Kommunen äger ju hyreslägenheten. Och inte skall väl en låginkomsttagare starta företag?

Så har en miljon människor omyndigförklarats. Förmögensklyftorna fortsätter att växa. Vilket beklagas mest, ofta i upprörda brösttoner, av just dem som ivrigast försvarar dagens bidragssystem.

Stefan Fölster

Chefsekonom på Svenskt näringsliv