Svensk forskarutbildning framstår vid en första anblick som jämställd. Nästan 50 procent av doktoranderna är i dag kvinnor. Så sent som vid 1990-talets början var bara var tredje doktorand kvinna. Trots denna utveckling visar Högskoleverkets nyligen publicerade rapport Kvinnor och män i högskolan att andelen kvinnor som väljer att gå vidare från grundutbildningen till forskarutbildning är betydligt lägre än bland männen (fem procent respektive nio procent). En tydlig skillnad kvarstår även om man bortser från att män och kvinnor gör olika utbildningsval.

Högskoleverket presenterade nyligen resultatet av den enkät, Doktorandspegeln, som riktats till drygt 10 000 av landets cirka 17 000 doktorander. Enkäten visar att kvinnor i högre utsträckning inte känt sig uppmuntrade av sina lärare att fortsätta med forskarutbildningen. Detta visar att kvinnor inte känner sig lika välkomna inom forskarutbildningen som män.

Doktorandspegeln visar på anmärkningsvärda skillnader i svaren mellan män och kvinnor i synen på forskarutbildningen. 22 procent av kvinnorna uppger till exempel att de i "i mycket hög grad" har upplevt stress eller press som har gett negativa erfarenheter, jämfört med 16 procent av männen. Kvinnorna upplever också i högre utsträckning att kraven inom forskarutbildningen är för höga. De kvinnliga doktoranderna känner sig i lägre utsträckning som en del av forskarkollektivet och ser i lägre grad miljön som kreativ. Dessa resultat bör sammantaget ses i perspektivet att andelen kvinnor som varit sjukskrivna i mer än 14 dagar är nästan tre gånger så hög som andelen bland männen.

Var fjärde kvinna svarade att de upplevt att de blivit negativt särbehandlade på grund av kön. Bland männen var motsvarande andel endast sex procent. Så många som nio procent av kvinnorna upplevde också att de någon gång under utbildningen blivit utsatta för sexuella trakasserier .

De stora skillnaderna i svaren bör analyseras utifrån den stora obalans som finns mellan andelen kvinnor och män inom högskolan. Inom forskarutbildningen är andelen kvinnor lägre än inom grundutbildningen, och ju högre man når i den akademiska hierarkin, desto lägre är andelen kvinnor. Mindre än var femte professor är kvinna. Det är inte orimligt att denna obalans också sätter avtryck i hur kvinnor upplever sin arbetssituation om detta också innebär att manliga normer och strukturer dominerar inom verksamheten. Oavsett detta indikerar dessa resultat tydligt att en lång väg återstår innan högskolan kan betraktas som en jämställd arbetsplats.

För att ändra på denna ordning krävs en forskarutbildning där kvinnor och män inte bara är jämställda till antalet. Det krävs att kvinnor och män också uppfattar sig som jämlika. Negativa erfarenheter kan innebära att många kvinnliga doktorander väljer att inte fortsätta en akademisk karriär efter avslutad forskarutbildning.

Rikard Lingström

Mattias Wiggberg

Anton Forsberg