Varningsklockorna ringer återigen, när jag lyssnar på rättegången om krocken i Abiskorondellen. Där behandlas den påkörande bilens fart som avgörande i frågan om uppsåt. Vägverksledningens jakt på fartsyndabockar tycks ha anammats även i rättsväsendet. Det lämnar fältet nästan fritt för avsiktligt trafikvåld.

Många poliser är medvetna om detta och säger att bilen är det bästa mordredskapet. Det är svårt att bevisa att en krock är planerad. Mångfacetterad analys behövs. Och utan preciserade kompetenskrav kan domstolarna inte avgöra om de sakkunniga verkligen har relevant kunskap.

Brist på kunskap om trafikskadefysik och mätteknik kan i Abiskofallet göra att den påkörande Volvoföraren blir oskyldigt dömd - eller frias även om han siktade på Forden i avsikt att skada föraren.

Utredarna av Abiskokrocken tycks nämligen vara omedvetna om vilka naturlagar och mätmetoder som ger tillräcklig precision för de viktigaste variablerna. I stället för att kontrollera bromslyktornas glödtrådar och bestämma den dynamiska krockvinkeln för bilarna har utredningsansvarig polis ägnat sig åt fartmätning och egen fortkörning i den då avlysta rondellen. Filmerna kan beskådas på corren.se

Under fyra timmars huvudförhandling på måndagen kallades krocken otaliga gånger för olycka - till och med av åklagaren. Att försvararen använder en sådan vokabulär ingår väl i hans uppgift, men när även domaren refererar till krocken med ordet olycka undrar man som åhörare vad rättegången egentligen går ut på.

Som oberoende trafikskadeutredare brukar jag känna till detaljerna i förundersökningen. Men nu är jag enbart åskådare och har bara hört ryktas att polisen inte ville veta något annat än krockfarten av sin expert vid Vägverket. Det bådar inte gott för de sakkunnigas sammandrabbning under tisdagen.

Lennart Strandberg