Lisa Abramowicz från Svensk Israel-Information kritiserar (6/2) Broderskapsrörelsen för våra krav på dialog med Hamas.

Grunden till den politiska isoleringen av Hamas var att tre till synes rimliga krav, som Israel och USA formulerade och som EU anslöt till: Ta avstånd från våld, erkänn Israel och godkänn alla tidigare ingångna avtal. Men dessa krav var för vaga och ensidiga för att kunna fungera.

Abramowicz menar att till skillnad från alla andra stridande parter i modern tid så erkänner inte Hamas Israels existens överhuvudtaget. Men det finns faktiskt fler exempel, ett av dessa är Israel som inte erkänner, utan ockuperar, Palestina. Och varför ska bara Palestina hålla överenskommelser, när nyvalda regeringar i Israel återkommande brutit dem? Varför ska palestinierna avstå från folkrättens rätt och skyldighet till självförsvar? Och vilka Israeliska gränser ska man erkänna?

Tydligare krav borde ha ställts till båda parter:

* Upphör med allt folkrättsstridigt våld

* Erkänn varandra enligt 1967 års gränser

* Stå fast vid gjorda överenskommelser efter varje regeringsskifte

Dessa krav hade gett konstruktiva samtal och stärkt demokraterna inom Hamas. Att vi nu istället ser motsatsen beror knappast på den dialog vi fört med Hamas, utan snarare på bristen av en sådan.

Det finns all anledning att hantera Hamas kritiskt. Det finns inget försvar för det odemokratiska maktövertagandet av Gaza, deras våld mot sitt eget folk eller mot civila israeler. Men ett år innan valet iakttog de en vapenvila. Hamas var inne i en process av politisk mognad, vilket var ett avgörande skäl till deras valseger. I utvecklingen som varit efter valet 2006 har omvärlden, och inte minst EU, ett avgörande ansvar. Isolation stärker extremism.

Peter Weiderud