Ett uttalande som hörs allt oftare, likt ett mantra som skulle lösa alla problem i Mellanöstern, är att Israel måste förhandla med Hamas. För det är med sina fiender man sluter fred och inte med sina vänner.

Kören från den rödgröna oppositionen i Sverige och till och med några politiker från den borgerliga sidan är öronbedövande. Och det låter ju bestickande. Självklart mäklar man fred med fiender och inte med vänner. Som om PLO och Fatah vore nära vänner till Israel.

Vad vi måste komma ihåg är att till skillnad från alla andra stridande parter i modern tid så erkänner inte Hamas Israels existens överhuvudtaget. När Algeriet förhandlade med Frankrike, USA med Vietnam och de allierade med Nazityskland och Japan om ett fredsavtal och slut på stridigheter så ifrågasattes aldrig Frankrikes, USA:s, Tysklands eller Japans rätt att existera.

När jag hör mantrat om att man måste förhandla med sina fiender så måste man betänka vad det är man begär av Israel och fråga sig om man själv skulle gå med på liknande villkor för sitt land. Hamas strategiska mål är att Israel ska krossas, dess invånare fördrivas eller dödas, liksom judar över hela världen. Palestina ska bli ett islamistiskt kalifat grundat på Sharia, vilket går att läsa i Hamas program.

Taktiskt är Hamas berett att låta processen gå i steg och först gå med på en tvåstatslösning för att senare, när de har blivit militärt starkare, ge sig på resten av Israel. Detta ses som ett fredstecken, som omvärlden måste ta fasta på.

Men dialog med Hamas förespråkare - som Socialdemokraternas Broderskap med flera har ägnat sig åt på senare tid - har inte lett till att de har mjukat upp sin benhårda inställning. Däremot verkar det som om dialogförespråkarna i stället blir ännu mer antiisraeliska och förstående inför Hamas krav.

Samtidigt anser Hamas, enligt sitt program, att fredskonferenser och fredsförhandlingar är slöseri med tid. "Guds straff ska drabba den/dem som talar med fienden, Israel. "

Hamas program grundas på Sions vises protokoll, det hundra år gamla Tsarryska polisens falsarium, och kontroversiella delar av Koranen samt andra antisemitiska konspirationsteorier.

Om ett parti eller engrupp i västvärlden hade haft liknande program hade det nagelfarits och starkt kritiserats av de allra flesta demokrater. Minns FPÖ i Österrike och SD här i Sverige. Men vi tycks beredda att acceptera det för att det kommer från den "svagare parten" i konflikten, eller från människor utanför den demokratiska världen.

Det som förvånar mig är att i alla debatter och pressmeddelanden upprepas detta mantra om att förhandla med Hamas, utan något ifrågasättande och utan ställa några som helst krav på Hamas.

Jag saknar en rejäl genomlysning av Hamas strategiska mål. Det borde höra till vanlig politisk etik.

Lisa Abramowicz