Debatt Svar på ”Myndigheter stöttar skogsägare”.

Jag delar helt Claes Svedlindhs och Naturvårdsverkets uppfattning att stora uppgifter i naturvårdens tjänst ligger framför oss. Detta gäller också vården av gamla och grova träd. Vi är nog också ganska överens om behovet av dialog präglad av ömsesidig respekt och förståelse för att kunna lösa denna uppgift på bästa sätt. Knäckfrågan är nog att jag och mina skogsägande kollegor inte bara ser oss som ”förvaltare” av en liten ”plätt”, utan att vi också ser oss som engagerade och ansvarstagande ägare till dessa ”plättar” på vår jord.

Jag är ingen äganderättsfundamentalist, utan konstaterar bara det som mängder av forskning visat: att äganderätten är fundamental för att samhällen ska utvecklas från feodala förhållanden och för att värden till dess invånares ska kunna skapas.

Betydelsen av bönders självbestämmande över sin egen mark exemplifieras faktiskt mycket bra av Svedlindhs beskrivning av ekarna i Vårdnäs socken från 1700-talet och fram till idag. Fram till 1829 ägde kungen alla ekar i Sverige, och bönderna var ålagda att på sina ägor odla ek för statens krigsskepp. Så när detta feodala fogdevälde upphörde var eken ett hatat trädslag bland allmogen. I takt med att bönderna därefter hade råd att köpa (!) ekarna från staten höggs de därför sedan oftast ned. Inte minst för att många fruktade att kungen skulle ändra sig och åter kräva äganderätten över dessa träd.

På min egen ”plätt” i Vårdnäs finns inga ekar som är äldre än cirka 150 år. Men under de 50 år jag och min familj ägt denna mark har antalet ekar och andra grova och gamla träd oavbrutet vuxit. Dessa träd är idag älskade vårdträd. Ungefär så ser det också ut hos snart sagt alla kollegor jag känner i skogsbranschen.

Så låt oss samråda. I form av dialog. Med respekt och förståelse, och utan spår av feodalism.

Lars Vikinge