Klimattoppmötet i Köpenhamn den 7-18 december är det förmodligen mest uppmärksammade FN-toppmötet någonsin. Under flera år har uppladdningen pågått inför det som många hoppas ska bli en fortsättning på Kyotoavtalet mot utsläpp av växthusgaser. Världens stats- och regeringschefer har nu tolv dagar på sig att sy ihop en överenskommelse som kan vara en grund för radikala utsläppsminskningar.

Över hela processen vakar FN, som ända sedan Stockholmskonferensen 1972 har lett och samordnat arbetet för en mer miljövänlig framtid. Att FN kunde samla hela forskarvärlden i en klimatpanel för att sammanställa den samlade klimatkunskapen ledde till att världsorganisationen mycket välförtjänt fick ta emot halva Nobels fredspris för två år sedan. Den andra halvan gick till den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore.

Det civila samhället, i form av internationella organisationer, miljörörelsen och kampanjer på gator och torg och på internet, har gjort sitt bästa för att pressa politiker och beslutsfattare att göra åtaganden. Knappast i något land har regeringen fått sådant stöd för ett framgångsrikt klimatmöte som i Sverige. Svenska FN-förbundet kanaliserar stödet för FN i Sverige och finns med i 2-graderskampanjen som samlar politiker, näringsliv och organisationer. Tillsammans kräver vi att världens alla länder går med på ett nytt klimatavtal, att medeltemperaturen får öka maximalt två grader jämfört med förindustriell tid och att de fattiga länderna ska ha rätt till utveckling.

Just motsättningar mellan den fattiga och den rika världen har präglat förhandlingarna inför Köpenhamn. I bakgrunden finns ett missnöje i Syd med minskade biståndsnivåer och en motvilja i Nord att stå till tjänst med den tekniköverföring som skulle kunna göra att utvecklingsländerna slipper den miljöovänliga teknik som rika länder så länge har förpestat jorden med. Till gnisslet bidrar också att länder som Kina och Indien trots snabb tillväxt och ökade rikedomar hoppas ta del av pengarna till den fattiga världen. Deras förväntningar bör inte infrias.

När väl ett klimatavtal finns på plats - i form av politisk överenskommelse eller ett juridiskt bindande avtal - måste världens länder också slå fast att FN även i fortsättningen ska vara i centrum för det globala miljöarbetet. FN bör få i uppdrag att kanalisera de resurser som ska gå till fattiga länder, inte minst för att FN genom bland annat millenniearbetet har kunskap och erfarenhet av övergripande utvecklingsarbete. FN är opartiskt och har en väl etablerad organisation som sträcker sig ända ut på landsbygden i de allra fattigaste länderna.

Insatser för ett bättre klimat är också insatser för fred, utveckling och mänskliga rättigheter. Låt oss hoppas att världens ledare orkar ta Köpenhamnsmötet ända i mål.

Aleksander Gabelic