Året var 2015. Ropen hördes: ”Öppna era hjärtan!”

Vi var många som lyssnade och ställde upp som gode män, familjehem, och så vidare för dessa ungdomar som kom gående över Europa och hamnade i vårt land. De var oftast i åldern 15 till 17 år. De kom in i systemet, började i skolan och blev en del av vårt samhälle. De kom en och en utan sina familjer. Många av dem var från Afghanistan men de hade ofta levt som flyktingar i grannländer. Ungdomarna knöt nya band i vårt land.

En del av oss som ställde upp var aktiva kristna från olika församlingar. När människor kom till oss var det naturligt att hjälpa. Det ligger i linje med vår kristna tro och kallelse – att sprida Kristi kärlek vidare.

Följden har blivit att många av dessa ungdomar med tiden har valt den kristna tron. I Linköping finns det konvertiter i alla församlingar. Ungdomarna har börjat på språkcafé, gått på gudstjänster, deltagit i undervisning om kristen tro, valt att döpa sig och gå med i en församling.

Efter några år ändrades tonen i vårt land betydligt. Ungdomarna fyllde 18 eller skrevs upp i ålder medan de väntade. De betraktades som vuxna och fick nej på sina asylansökningar.

De som blivit kristna fick ett nytt skäl för asyl. Genom att dela vår kristna tro har vi utsatt dem för en ny risk om de skickas tillbaka. Det är inte tillåtet att konvertera i de länder de kommer ifrån.

Ett exempel: Han kom till Sverige i november 2015, var 15 år och placerades i familjehem. Pojken valde att följa med sin familj på gudstjänst i den församling de var aktiva. Så småningom valde han själv att bli kristen. Han gick i undervisning och på dopsamtal. I augusti 2017 blev det dags för intervju på Migrationsverket. Han var minderårig. Han och familjen räknade med att få uppehållstillstånd. Han fick inte det, röntgen av knä som bedömdes som mogna gjorde att han skrevs upp till 18 år. Han begärde då skydd på grund av sin konvertering. Han fick ganska snabbt komma på ny intervju och efter bara några veckor – nytt beslut om utvisning till Afghanistan. Pojken ska börja på nationellt program i gymnasiet till hösten, han ingen släkt i Afghanistan, är en del i sin svenska familj och sin församling.

De har fått berätta om sin konvertering och varit på förhör. De vittnar om sin tro på ett genuint sätt. Men Migrationsverket tror inte på dem och ger inte uppehållstillstånd. Det har däremot hänt att personer som ställt upp för ungdomarna i domstol har anklagats för proselytvärvning.

Vad har hänt med religionsfriheten i vårt land? Är det inte tillåtet att ha en religion eller att byta religion? Är det inte tillåtet för kristna att ställa upp för dem som behöver det?

Hur kan någon överhuvudtaget skicka iväg en ung människa till ett land som Afghanistan där läget nu är värre än någonsin? Och hur kan vi i Sverige ställa oss bakom att skicka iväg ungdomar till ett land där de löper en stor risk att dö?

Sara Furingsten

Kyrkornas samarbete för mänskliga rättigheter

Samuel Furingsten

pastor i Johanneskyrkan

Marcus Lind

pastor och föreståndare i Missionskyrkan

Fredrik Lignell

pastor i Ryttargårdskyrkan

Björne Erixon

pastor inom pingströrelsen

Frida Blomberg och Lars Hermansson

pastorer i Baptistkyrkan

Eva Milton

diakon i Missionskyrkan, Linköping

Maria Lundgren

diakon i Missionskyrkan, Linköping

Ledarna i Johanneskyrkans språkcafé:

Susanne Gustafsson, Magnus Wallhagen, Rohbert Lundkvist, Els-Marie Anbäcken, Johan Svensson, Hanna Wärnelius, Magnus Alphonce, Annika Peterson, Rigmor Parsmo, Bror Johansson, Bitten Hillberg-Carlsson, Matilda Karlsson