I dag, 15 november, är fängslade författares dag, då PEN-center över hela världen påminner om kampen för rätten att uttrycka sig fritt. I år är Ryssland i fokus, vilket i Dagens Nyheter konkretiserades i form av publiceringen av Pussy Riot-medlemmen Nadezjda Tolokonnikovas brev från 18 oktober. I brevet berättar hon om den hastiga tvångsförflyttningen till ett nytt fångläger och uttrycker samtidigt en stark oro för sitt liv. Ett par dagar senare träffade Tolokonnikova sin advokat, därefter har inget mer hörts ifrån henne och hennes familj vet inte heller var hon befinner sig.

Pussy Riot har blivit en stark symbol för yttrandefriheten, dels utifrån gruppens aktion och deras karaktäristiska image, men framför allt med tanke på regimens hantering av frågan, den långa häktningstiden, rättegången och de hårda straff som de unga kvinnorna dömdes till. Tolokonnikovas öde bevakas fortfarande av människorättsorganisationer och media från hela världen, vilket är mycket värdefullt i den situation hon befinner sig i.

Det internationella perspektivet på yttrandefriheten blir också aktuellt i Linköping den 19 november då fristadsfrågan tas upp i kommunfullmäktige, och Linköping som kommun får möjligheten att faktiskt göra en konkret skillnad i en utsatt människas liv.

Ordet är inte alltid fritt, ibland har det ett orimligt högt pris för den enskilda individen och ibland skapas det fortfarande ofrivilligt gratis. Runt om i Sverige 2013 finns fortfarande yrkesverksamma skribenter som inte får ersättning för sina ord eller för sin medverkan i olika sammanhang, det finns ställen där ett känt författarnamn arvoderas medan övriga författare förväntas delta i samma evenemang utan att få betalt, det finns arrangörer som hellre avstår från att boka en författare än betalar avtalsenlig ersättning.

På Drottninggatan utanför Författarnas hus står tiggare på knä i spöregnet, ropar ”hej!” och ”snälla!” efter förbipasserande, håller sina muggar med uppsträckta armar. Jag går därifrån efter en hel dags möte med regionombud från hela landet, en dag full av samtal om yrkesstolthet och skrivandets villkor, kulturpolitik, litteraturupproret, samverkansmodellen och olika regionala möjligheter. Över min axel hänger SFF:s tygväska, i väskan guppar en film om Dawit Isaak och de tolv år i eritreanskt fängelse som han hittills har fått betala för sina ord. Loggan lyser grön mot den svarta bakgrunden, påminner om det som borde vara självklart, men som ständigt ifrågasätts. ”Ordet är fritt, men inte gratis.”