De som befinner sig på olika äldreboenden i landet ska ha en god, patientsäker och kvalitativ omvårdnad. En del av de äldre är pigga medan andra lider av demens och andra sjukdomar. Men alla behöver kunna kommunicera med de som står för omvårdnaden, känna att andra människor finns där när du behöver dem. Det handlar om mänskliga basala behov, närhet, trygghet och framförallt språklig kommunikation. Behoven är också större när man blir äldre, dement och kroppens funktioner inte längre är på topp, som till exempel hörsel, syn och kognitiva funktioner.

Under sommaren har många invandrade slussats ut till hemtjänst och äldreboenden. Och det skulle kunnat vara riktigt bra. Tyvärr är språkkunskapen mycket varierande och missuppfattningar vanliga. Vi måste börja ställa krav på språkkunskaper och dokumentationskunskaper hos de som ska arbeta med våra äldre. Gärna personligt intresse av området också, inte bara som en arbetsmarknadsåtgärd. Då kan det bli ett bra tillskott i vården. Vi har naturligtvis också de som passat alldeles utmärkt.

Vi har äldreboenden för andra kulturer. ”Dans, musik, vattenpipa, tv med persiska kanaler som nästan alltid står på, allt påminner om hemlandet”. ”Här kan de äldre vila i sitt eget språk och umgås med andra som talar samma språk men även möta medarbetare som alla pratar persiska och har förståelse för de kulturella skillnaderna.” Så presenterar sig ett äldreboende med persisk inriktning på sin hemsida.

När det första arabiska äldreboendet i Sverige planerades ansåg medicinskt ansvarig sjuksköterska i tidningen Vårdfokus: ”Att kunna göra sig förstådd och känna igen sig skapar lugn och mindre oro.”

När äldre svenskar har uttryck en önskan om att få välja bort hemtjänstpersonal med utländsk bakgrund har DO fastslagit att detta utgör otillåten diskriminering. Här är det inte tal om att ”vila i sitt eget språk” eller känna lugn när man kan göra sig förstådd.

Det förekommer att vikarier inte kan dokumentera i dator, vilket är centralt för patientsäkerheten. Även på ett annat viktigt område får den svenska personalen många gånger göra jobbet. När det gäller medicindelegering måste man självklart kunna läsa och skriva svenska. Vilket är en varierande kunskap bland vikarier. Att omvårdnadskvalitet och patientsäkerhet blir eftersatt är konstaterat. Många äldre har heller ingen intressegemenskap med utländska vikarier, man delar varken språk eller kulturell bakgrund, vilket är viktigt för människor. Det här är mycket viktiga bitar för gamla människor och handlar överhuvudtaget inte om någon slags ”rasism”.

Kommunerna anger att det är dåligt med sökande till vård- och omsorgsarbeten. Då får vi väl förbättra villkoren? Och svenskundervisningen. Istället ger vi i många fall personalen dubbelt arbete och låter våra äldre, som är de minst lämpade, ta smällen av en misslyckad integrationspolitik. Vi har lagt 212 miljarder under mandatperioden på migration, visar Tino Sanandaji. Är det verkligen så orimligt då att behandla våra äldre medborgare med respekt och lägga pengar också på dem som under många år arbetade för vårt gemensamma bästa?

Christina Nilsson

Sverigedemokraterna Kinda