Vi diskuterar gärna sjukförsäkringsreformen med Ingrid Berggren. Gärna konkret och sakligt, inte minst ur ME-patienternas perspektiv, en sjukdomsgrupp vi för övrigt engagerat oss för speciellt i vårt riksdagsarbete. Men Ingrid Berggrens mycket negativa debattinlägg om sjukförsäkringsystemet som det fungerar idag är tämligen övergripande, och i delar direkt felaktigt, så därför måste vi att bemöta påståendena faktamässigt utifrån det breda perspektivet.

2006 hade Sverige på en och samma gång världens högsta sjukfrånvaro och en av världens friskaste befolkningar. Den tidigare S-regeringens utredare konstaterade att "Sjukförsäkringen har tillåtits bli en parkeringsplats för problem den inte är avsedd för". Människor fastnade i långa passiva sjukskrivningar och förpassades sedan, inte sällan mot sin vilja, ut i förtidspension och ett permanent utanförskap. Man fick inte den vård och rehabilitering man hade behov av för att kunna komma tillbaka till arbete.

Efter 2008 har vi fått en mer ändamålsenlig sjukförsäkring. Genom tidiga och aktiva insatser ges bättre stöd åt människor så att de snabbare kan komma tillbaka till arbetsgemenskapen. Våra satsningar på bland annat att korta väntetiderna i sjukvården, rehabiliteringsgarantin och utbyggnaden av psykiatrin har lett till att den medicinska vården och rehabiliteringen tillförs ungefär 10 miljarder kronor mer årligen. Detta kommer också ME-patienter till del, något som är särskilt viktigt idag när ME-forskningen glädjande nog visar på nya behandlingsmöjligheter men som också måste finna en finansiering i bister tid av internationell ekonomisk recession i Europa. Vid sidan av möjligheter till sådana satsningar i Sverige, så sker dessutom en treårig riktad satsning på arbetslivsinriktad rehabilitering för långtidssjukskrivna uppgående till 18 miljarder kronor.

Utanförskapet på grund av sjukfrånvaro har minskat med 200 000 personer. Sjukskrivningsnivån ligger nu strax över genomsnittet för jämförbara länder. Det är i detta sammanhang viktigt att påminna om att slentrianmässiga, eller direkt felaktigt beviljade, sjukskrivningar under långa tider i sig själva utgör en påtaglig hälsorisk för den utsatta. Forskning, bland annat från Sverige, har till exempel visat på en upp till sju gånger ökad risk att dö i förtid om man är förtidspensionerad på oklara premisser. Det är alltså inte generöst att långtidssjukskriva människor alltför lättvindigt, det är faktiskt direkt farligt och ett hot mot patientsäkerheten. Å andra sidan, om det är medicinskt motiverat med långtidssjukskrivning eller förtidspension, så ska man självklart beviljas detta i ett generöst, men också hållbart, sjukförsäkringssystem såsom vi upplever att våra reformer nu garanterar.

Man bör i detta sammanhang påminna om att 97 procent av dem som ansöker om sjukpenning får den beviljad redan i samband med Försäkringskassans första prövning. Något som visar att nästan alla beviljas den ersättning de ansöker om och att Försäkringskassan endast i ett litet antal fall gör bedömningen att man inte har en nedsatt arbetsförmåga eller att man saknar sjukpenninggrundande inkomst.

Från att ha haft den högsta sjukfrånvaron i världen befinner vi oss idag på ungefär samma nivå som jämförbara länder. Genom att fler deltar i arbetsgemenskapen får vi utrymme för ökade satsningar på välfärden och stödet till dem som drabbats av sjukdom eller funktionsnedsättning.