Filter stoppar inte porrsurfande

Nätfilter är en lösning som i bästa fall är overksam och i sämsta fall direkt kontraproduktiv, skriver Marcin de Kaminski, doktorand, Lunds universitet.

Porrspärrar är inte en framkomlig väg när det gäller att hantera de riskmoment vi emellanåt upplever till näts. När Linköpingsparet Palmqvist (Corren, 27/9) berättar om sin nyutvecklade programvara visar de att de saknar förståelse både för teknik och ungas nätvanor.

Ett grundläggande problem är att den typen av filter sällan eller aldrig fungerar så som det är tänkt. Ofta riskerar man att överblockera, alltså att man av känslomässiga anledningar "för säkerhets skull" filtrerar bort mer än man tänkt sig. Eller så riskerar man att underblockera, det finns faktiskt en hel del nätporr och att det är omöjligt att försöka blockera allt.

Jag vågar påstå att alla de försök med nätfilter man hittills sett lider av nyss nämnda svagheter.

Därtill kommer det faktum som borde vara avgörande när det rör sig om den här typen av tekniska implementationer; att de faktiskt inte fungerar.

I min forskning intervjuar jag bland annat niondeklassare på Linköpingsskolor om deras nätvanor. När samtalen riktas mot de nätfilter som används på kommunala skolor brukar ungdomarna börja skratta. Inte för det innehåll att det som filtren förväntas rädda dem från är särskilt kul eller ens genant – utan snarare för att de inte upplever filtren som ett problem. Vill man se porr så gör man lite krasst det oavsett vilka tekniska hinder en moraldriven vuxenvärld försöker ställa upp.

Utvecklarna av nätfiltret menar att vuxna vill kontrollera sina barn. Det visar att man inte förstått problematiken alls. Nätfilter är en lösning som i bästa fall är overksam och i sämsta fall direkt kontraproduktiv. Resultatet riskerar i stället bli att ungas aktiva nyfikenhet resulterar i skuld, skam och tystnad.

Föräldraoro är ett mänskligt problem, som inte kan botas med tekniska innovationer.

 
 

Debatt