Vargattacken på får i Klockrike är naturligtvis mycket tråkig. Jag känner med fårens ägare. Samtidigt måste man besinna sig så att man dels minimerar risken för fler angrepp och dels förhindrar spridande av oriktig information. Knappast något annat djur är föremål för så mycket myter och så mycket folklig ”kunskap”.

Till skillnad från vad som sägs i Correns reportage är det visst ett naturligt beteende att en varg som tagit sig in i ett fårhägn dödar ett flertal djur. Jämför med räven i hönsgården. I ett fårhägn, där en stor mängd bytesdjur bara springer omkring utan att kunna ta sig ut, triggas vargens jaktinstinkt oupphörligen. En varg äter alltid upp vad den har dödat – förutsatt att den får vara ostörd, vilket den aldrig får vara om den dödat tamdjur.

Att förhindra vargangrepp på tamdjur är i grunden rätt enkelt. Vargen tar sig in genom att krypa under stängslet eller genom att simma in – den hoppar så gott som aldrig, vilket endast få tamdjursägare verkar känna till. Det handlar alltså om att se till att det inte finns utrymme att krypa in samt att stängsla även mot vattendrag. Metoder för detta finns. Femtrådiga elstängsel är oerhört effektiva mot varg. Länsstyrelsen har möjlighet att bevilja bidrag till materialet. Uppsättningen kan vara arbetskrävande. Här hjälper gärna Svenska Rovdjursföreningen till ideellt i mån av möjlighet. Vår erfarenhet är stor.

Vi kan förvänta oss fler besök av varg de närmaste åren. Bland annat har det nyligen bekräftats att det fötts vargvalpar i Tiveden i våras. Jag råder bestämt tamdjursägare att se till att man har rovdjurssäkra stängsel. Den nu aktuella vargen är säkert en ungvarg som nyligen lämnat sin familj och nu letar efter en partner och ett revir. Uttrycket ”ensamvarg” leder fel, den är inte utstött utan har lämnat av helt naturliga orsaker.

Det finns ingen som helst anledning för människor att känna rädsla för vilda vargar. Trots att vi haft väldigt mycket varg i Sverige i gångna tider finns bara ett fåtal fall (3–4 stycken) upptagna i kyrkböckerna då varg ska ha dödat en människa. Dessa fall är alla från början av 1700-talet, men kan i högsta grad ifrågasättas. Det mest kända fallet är från vintern 1727-28 då kyrkboken uppger att två pojkar vargdödats. Hade någon sett händelsen? Säkerligen inte. Mot bakgrund av vad vi idag vet om vargen skulle jag våga sätta en större summa på att pojkarna gått vilse i skogen och frusit ihjäl. Sedan har vargarna kommit.

Rovdjursspåraren Johan Falk säger i en av Correns artiklar: ”Den går bara till attack om den skulle bli trängd.” Med all respekt för Johan Falk skulle jag vilja citera den närmast legendariske vargrännaren Per Nikolaus Blind, som i sin bok ”Storviltjakt i Lappland skriver: ”Vargen är nog också det enda rovdjur som inte anfaller en människa, hur trängd den än är.” Han borde väl veta kan man tycka.

Jag får ibland frågan ”Vad ska vi ha vargen till?” Svaret är enkelt: Vi ska inte ha den till något alls. Den har, liksom vi människor, en rätt att finnas till, oavsett om vi tycker att den är nyttig, onyttig eller rentav skadlig. Detta har vi helt enkelt att förhålla oss till.

Björn Ljunggren

styrelseledamot i Svenska Rovdjursföreningen