Den 2 november är det Världsdagen för Rätten till en värdig död. Att en sådan dag behövs är sorgligt. Svårt sjuka nekas fortfarande hjälp att få avsluta livet på ett värdigt och humant sätt, när situationen känns outhärdlig. Den läkare som hjälper en patient med detta på dennes uttryckliga begäran kommer - om det blir känt - att bli av med sin legitimation. Så har det varit hittills.

Trots framstegen vad gäller smärtlindring och palliativ vård dör många människor under svåra omständigheter. Dessutom är inte den palliativa vården utbyggd på önskvärt sätt och det saknas ibland kunskaper bland personalen. Företrädare för den palliativa vården framhåller gärna att man numera alltid kan ge tillräcklig lindring. Det är inte sant - se till exempel Claes Brittons bok "Min mamma är död" (Bonniers 2010). Dessutom finns många oklarheten kring vad som händer om smärtlindringen påskyndar döden, vilket den barnläkare som åtalades på Astrid Lindgrens barnsjukhus fick erfara.

I vår omvärld händer mycket inom detta område. I Europa finns noggrant reglerad eutanasi för svårt sjuka lidande människor i Holland, Belgien och Luxemburg. I Schweiz och de amerikanska delstaterna Oregon, Montana och Washington är läkarassisterat suicid tillåten, där läkaren skriver ut ett medel som patienten intar och dör. I november blir det omröstning i Massachusetts om läkarassisterad suicid ska tillåtas även där.

I samtliga dessa fall handlar det om patienter med svårt lidande med förväntad kort återstående livstid och med ett noga reglerat förfarande. Autonomin är central. Det är också ett fåtal som utnyttjar möjligheten. I Schweiz handlar det årligen om cirka 300 personer, vilket motsvarar 0,5 procent av alla dödsfall.

I Sverige är suicid avkriminaliserat liksom även medhjälp till suicid. Många självmord är djupt tragiska, många grundas i sjukdomar som är behandlingsbara. Dessa bör man försöka hindra och absolut inte hjälpa till med. Men det finns andra som är helt förståeliga. Det är svårt sjuka, lidande och döende människor med obotliga sjukdomar som vill slippa lida sig igenom den sista tiden. I dag finns det svårt sjuka människor som tar livet av sig i förtid, det vill säga medan de fortfarande är i stånd att göra detta - för att de vet att de tyvärr inte får hjälp av sjukvården när tiden är inne.

Slutligen kan vi jämföra med aborträtten. Det är kvinnan själv som bestämmer om graviditeten ska avbrytas, inte läkaren eller Socialstyrelsen. Ett liknande tankesätt borde tillämpas på döende och lidande patienter som vill ha hjälp att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt. Vi ska alla dö. Frågan gäller bara hur. Vi vill kunna bestämma detta själva vid svårt lidande i livets slutskede! Det är dags för utredning och lagändring.

Centerpartiet står bakom gällande regelverk, och vill ej ha den utredning som den enskilde riksdagsledamoten Staffan Danielsson förespråkar.