Svenska kyrkan är ockuperad och skändad av den svenska politiska makten. Det finns inget förbarmande i det vargspel som de politiska partierna, S i täten med C och de andra bakefter, bedrev under 1900-talet för att ta över Svenska kyrkan, kväsa entusiasmen och väckelsen och lägga Svenska kyrkan under sig. Det är relevant att ilsket säga ”Håll tassarna borta från Svenska kyrkan”. Och det är inte gulliga katters tassar det handlar om, utan hungriga vargars.

Det är ingen tröst, tvärtom, att det alltid ligger i makthavares intresse att ha koll på religionen. Det är inget nytt när politiker och opinionsbildare i vår tid vill kuva Svenska kyrkan och använda henne för sina egna syften. Men fult och skamligt är det.

Jag anklagar politiska partier, makthavare och opinionsbildare för att för egna syften ockupera Svenska kyrkan, i första hand Hennes högsta beslutande organ, ”kyrkomötet”, som bestämmer vad som ska vara kristen tro i Svenska kyrkan och vad Hon står för och bekänner sig till. ”Kyrkomötet” domineras nu av S och C, livligt supporterade av de andra politiska partierna, diverse opinionsbildare och andra makthavare.

Det är bara inte klokt. I historiskt perspektiv är det en skandal. I den världsvida kristenhetens sammanhang är det obegripligt. Det finns stora kyrkor utanför den svenska ankdammen, som inte längre betraktar Svenska kyrkan som en kristen kyrka. Undersöker man sakligt vad Svenska kyrkans ”kyrkomöte” står för är det en troslära och en teologi som är långt från vanlig klassisk kristen tro. I det världsvida och historiska perspektivet är Svenska kyrkan idag – i dess officiella framträdande – en sekt långt ute i den kyrkliga periferin.

Räddningen är förstås att många kyrkokristna och präster inte tror på ”kyrkomötet” eller på S och C, hur mycket de än jagas därtill, utan på Jesus Kristus och litar på att Han är också kyrkans herre. Präster vet sig ha sin auktoritet från Honom, och ger alltså katten i ”kyrkomötet” och dess eftersägare.

Är jag ilsken? Jo. Heligt vred – ja, gärna.

Det är val till Svenska kyrkans beslutande organ den 17 september. Alldeles ogenerat har landets statsminister sagt att hans parti har avsikten att (fortsätta att) bestämma i Svenska kyrkan. Prästen Annika Borg har noterat att han alltså tänker sig någon slags kollektivanslutning av Svenska kyrkans medlemmar till det socialdemokratiska partiet. Det är fräckt.

De andra partierna är inte bättre. SD hårdsatsar, vilket gör de andra partierna nervösa; de vill ju ha Svenska kyrkan för sig själva. Men de sitter alla i samma båt, SD är sannerligen inte bättre än de andra. De gör det bara tydligare att det ”svenska” går före allt annat.

Att man över huvud taget vågar ockupera en kristen kyrka, skända den och ta makten i den förutsätter att man inte tror att det inte finns en levande Gud och en Frälsare som har inrättat den kristna kyrkan till sin ära och till världens och människors räddning, till syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. Ty om det finns en levande Gud – vilket är liksom själva utgångspunkten för en kristen kyrka – är det Honom man lägger tassarna på, universums skapare, mänsklighetens livräddare och själva livs-Anden på jorden.

Makthavare har prövat förut att ta makten över Gud och döda kyrkans Herre, mest känt på ett ställe som heter Golgata. Efter det försöket kan man som kristen vara inte bara ilsken utan – egenartat nog – frimodig.

För Guds och mänsklighetens skull: Håll vargtassarna borta från Svenska kyrkan!