''Vad för historisk händelse skulle du helst vilja förändra?'' frågade en rysk väljare nyligen Vladimir Putin i ett tv-sänt program. Han svarade, ''Sönderfallet av Sovjetunionen.'' Med det syftar Putin inte på att han beklagar att kommunismen försvann, utan snarare att det historiska ryska imperiet nedmonterades.

Det är inte orimligt att göra en analogi mellan Rysslands krig i Ukraina och Frankrikes krig i Algeriet under 1950- och 1960-talen. I båda fallen handlar det om en traditionell kolonialmakt som försöker upprätthålla en utdaterad ordning, något som i längden är ohållbart.

Ukraina och Ryssland har historiskt sett mycket nära relationer. Det gäller socialt, kulturellt, ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. Sönderfallet av Sovjetunionen gav det ukrainska folket chansen till att förverkliga den långa ambitionen om nationellt självbestämmande, något som Ryssland under president Boris Jeltsin accepterade.

Vladimir Putins politik gentemot Ukraina är ett försök att förändra historien och återetablera det ryska imperiet, om än i andra former. Fast medan den ryska krigföringen mot Ukraina allvarligt skadar landets utvecklingsmöjligheter kommer det aldrig att lyckas att skapa en situation där Ukraina är en rysk vasallstat.

Ser man till opinionsmätningar sedan den ryska annekteringen av Krim har misstron mot Ryssland markant ökat i Ukraina och den nationella samhörigheten har stärkts. Få, om några, ukrainare ser Ryssland som något modelland att efterfölja.

Kriget i Ukraina må ha bidragit till att stärka Putins ställning i det ryska politiska systemet, men dess långsiktiga konsekvenser för hans regim är negativa. Om inte han själv behöver betala priset för det så är det troligt att hans efterträdare kommer att göra det.

Krig har sin egen logik och som historien vid upprepade tillfällen visar, bland annat exemplet Frankrike i Algeriet, är det oftast mycket svårare att dra sig ur ett krig än att påbörja ett.

Kriget i Ukraina har skapat eller stärkt olika intressegrupper, alltifrån i den militära ledningen till ultranationalistiska grupperingar, som av olika anledningar vill upprätthålla status quo där, även om det inte är i det långsiktiga ryska nationella intresset.

Putin är fastsurrad i sin Ukrainapolitik, han har investerat alltför mycket prestige i detta utrikespolitiska projekt, men en dag kommer ledningen i Kreml behöva konfrontera faktumet att kriget i Ukrainas kostnader i internationell isolering, människoliv och ekonomiska resurser är större än några potentiella vinster.

Kriget i Algeriet hade stora konsekvenser för fransk politik. Det destabliserande det politiska systemet och hade det inte varit för general Charles De Gaulles skickliga statskonst kunde utfallet varit mycket annorlunda. Frågan är om samma statskonst kommer att finnas i Ryssland dagen det behövs.

Zebulon Carlander

distriktsstyrelseledamot, MUF Östergötland