Spridningen av vargen har en negativ påverkan på hur naturbetesmarkerna i eklandskapet utvecklas. Resurser som läggs på naturvård motverkar varandra anser Peter Borring och Gustaf Adelswärd, och betonar att staten har ett dubbelt kostnadsansvar.
Med anledning av de angrepp av varg som förekommit på betande djur och att vi snart går in i en ny betessäsong, vill vi ge vår syn på de konsekvenser som statens rovdjurspolitik redan har och kan få i Östergötland. Spridningen av vargen har en negativ påverkan på upprätthållandet och utvecklingen av naturbetesmarker på grund av att bland vargens bytesdjur finns betesdjur, tama som vilda.
I Östergötland finns cirka 25 000 hektar naturbetesmarker med höga naturvärden. På markerna betar tamboskap och inom den del av markerna som ligger i eklandskapet är inslaget av dovvilt på sina ställen så koncentrerat att viltets betning är en förutsättning för att hålla markerna öppna.
Djurhållning och miljöstöd är en förutsättning för många lantbruksföretags existens och uthållighet. Om förutsättningarna försämras kommer den betade ytan att minska. De insatser som gjorts, inte minst av länsstyrelsen, för att hålla naturbeten öppna och låta eken återta mark i eklandskapet i södra Östergötland, riskerar att vara förgäves.
Fram till nu har de statliga medel som funnits tillgängliga för rovdjursstaket räckt till stängsling av 150 hektar i Östergötland. För att minska risken för angrepp av varg räcker inte det inte med att stängsla enbart runt enstaka beteshagar, utan en omstängsling kommer att vara nödvändig, exempelvis runt sjöar och vattendrag eftersom vargen är en god simmare. Som vi ser det står ett naturvårdsintresse mot ett annat. Problemet är att de båda svårligen kan kombineras på samma yta.
Staten måste därför ta det fulla ansvaret för den faktor som förändrar bilden. Det är den faktor som politikerna drivit fram och den faktor som medför stora störningar på många lantbruksföretagares förutsättningar. En faktor som förändrar förutsättningarna för naturbetesmarkerna och för allmänhetens tillgänglighet till naturen, nämligen vargen.
Staten ska bära kostnadsansvaret för förvaltningen av de stora rovdjuren och stå för ersättning för de skador som rovdjuren förorsakar. En fortsatt spridning av vargen i södra Sverige kommer att innebära ökade kostnader för utsättning och transport av vilt, ökade kostnader för stängsling och ökade kostnader för ersättning till djur- och markägare. Vår uppfattning är att de resurser som läggs på naturvård inte ska motverka varandra. Det är dålig hushållning av statliga medel. Vi vill hävda att vargen inte bara hotar eklandskapet, utan många av de betesmarker som finns i Östergötland.
PETER BORRING, ORDFÖRANDE LRF ÖSTERGÖTLAND
GUSTAF ADELSWÄRD, ORDFÖRANDE NÄRKES ÖSTERGÖTLANDS JORDÄGAREFÖRENING