Planerar och bygger vi bostäder optimalt idag? För hur lång tid planerar vi, enbart för att lösa dagens bostadsbrist eller planerar vi för en stad och kommun för framtiden? Några frågeställningar som är viktiga att fundera över.

Vi står inför den fjärde industrirevolutionen (enligt World Economic Forum). Tiden präglas av robotteknik, artificiell intelligens, maskininlärning, avancerade material, bioteknik och avancerad molekylärbiologi.

Kairos Futures kallar samma sak en framtidstsunami vilket återspeglar hur fort samhället kommer att förändras. Givetvis kommer alla förändringar att påverka oss som individer vad vi arbetar med och var vi vill bo i framtiden. Många drömmer om att kunna bo mer permanent i sin sommarstuga, huset på landet eller i staden. Är det möjligt att valfriheten kommer att öka? Demografin visar att antalet äldre blir större då vi lever längre. Hur tar vi hänsyn till detta när vi planerar och bygger?

Dagens bostadspolitik har skapat en stadsstruktur som koncentrerar människor med liknande sociala kännetecken till samma områden. Den modernistiska och funktionalistiska stadsbyggnadsvågen hade goda intentioner. Man ville flytta ut människor från dåtidens traditionella trångbodda stadskärna som var ohygienisk och dåligt utrustad med moderna faciliteter. Det var inte bara våra hus som skulle ändras, hela våra liv skulle planeras i socialistisk anda. För att kunna höja levnadsnivån för det stora flertalet antogs det finnas, effektivitetsvinster i att renodla områden till bostäder, industrier och kommersiella byggnader.

Morgondagens bostäder måste bli mer flexibla – glöm fyra rum och kök. I framtiden kan hus och lägenheter anpassas efter hur många som för tillfället bor där – och vad de används till för stunden. Ett exempel är Stångåstadens lägenhet i Vallastaden.

Istället för att bygga nytt och högt på de grönområden vi idag upplever inte behövs är det bättre att förbättra det befintliga beståndet. Lyft hyresfastigheterna en våning så förändras inte stadsbilden lika mycket som om man bygger punkthus lite här och där. Tänk alla äldre som idag bor i miljonprogramsområden och som har svårt att ta sig in i och ur sina hem. Risken är stor att många av dem i förtid kommer att behöva flytta till särskilda boenden. Blir det som i Skarpan och som även är tänkt på andra områden i staden en våning till samtidigt som det installeras hiss ökar tillgängligheten markant.

Världen förändras och vi får inte låsa in oss i gammalt synsätt utan lyfta blicken utanför boxen och planera staden och hela kommunen utifrån vad de som lever och bor där tycker. Vill vi bo tätt och tajt eller luftigt?

Underlättar den framtida utvecklingen av sättet att transportera sig från A till B för individen att kunna bosätta sig på landsbygden? Funderar vi inte tillräckligt och framför allt tillsammans med våra kommunmedborgare bygger vi fast oss i något som blir svårt och knepigt att ta oss ur.

Gunnar Broman (L)

ledamot i kommunfullmäktige, Linköping

kandidat i kommunvalet 2018