I höst tas det första spadtaget på Ostlänken och därmed inleds bygget av Sveriges nya stambanor som ska binda ihop de fyra storstadsregionerna. Men med den utbyggnadstakt som nu är aviserad dröjer det dock ända till år 2064 innan banorna är fullt utbyggda. Det duger inte och det är ett stort slöseri med skattemedel.

Också Sverigeförhandlingen säger i sin utbyggnadsstrategi som presenterades i somras att hela systemet bör byggas samtidigt och så fort som möjligt. De anser precis som vi att stambanorna bör lånefinansieras. Om en samtida utbyggnad inte är möjlig så föreslår de att man ska börja med Stockholm–Göteborg då det skapar flest nya resenärer.

Näringslivet är beroende av att samhället hänger med i de snabba förändringarna. Vi ser en större efterfrågan på global kompetens och ett ökat behov av specialiserad kompetens, med det kommer snabba kommunikationer som en nödvändig följd. Att vänta till 2064 är i det perspektivet inte särskilt framgångsrikt.

Först när hela sträckan Göteborg–Stockholm eller Stockholm–Malmö är klar får vi ut de fulla nyttorna. Att bygga ut i höghastighetsjärnväg i snigelfart är därför onödigt slöseri med skattepengar.

Om staten lånar till hela investeringen på 230 miljarder kronor så skulle den offentliga skulden i Sverige öka till 47 procent av 2016 års BNP. Det är långt under EU:s riktlinjer som förordar en offentlig skuld under 60 procent av BNP. Att räntorna är historiskt låga stärker argumentet att det nu är det klokt att låna till investeringar. Den marginellt ökade skulden skulle vägas upp av att vi på tillgångssidan får ett järnvägssystem planerat och byggt för resor på 2000-talet, inte 1800-talet.

Lånefinansiering skulle frigöra resurser för att underhålla den nuvarande infrastrukturen så att järnvägar och vägar fungerar. Det skulle också innebära klart minskad kapitalförstöring som uppstår när järnvägar och vägar förfaller.

Med en färdig utbyggnad skulle Sveriges fyra storstadsregioner hänga ihop. Från Linköping skulle vi kunna nå de övriga tre storsstadregionerna på mellan 1 och 2 timmar. Det kan inte gå annat än bra för Linköping i en sådan verklighet. Men att det händer 2035 i stället för 2064 borde vara en självklarhet.