Liberalerna och Centerpartiet förhandlar om att ingå i minoritetsstyre med Alliansen – ett styre som skulle bli beroende av Sverigedemokraterna. Det är olyckligt eftersom vi sedan årtionden haft samsyn om att kommunen mår bäst av breda styren i den politiska mitten. Vi socialdemokrater har bidragit till det genom att inte sätta oss i minoritet, även när de rödgröna varit större än Alliansen. 1994–2006 satt vi med Centerpartiet och den senaste mandatperioden med Liberalerna.

I Corren den 27/9 och 28/9 hävdar Liberalerna och Centerpartiet att de inte ger Sverigedemokraterna vågmästarroll. Båda anser något överraskande att mandatförhållanden i kommunfullmäktige inte spelar någon roll. Det är möjligen ett önsketänkande. Ett minoritetsstyre ger tyvärr Sverigedemokraterna möjlighet att avgöra alla stora strategiska beslut i Linköping de kommande fyra åren.

Det finns flera exempel på hur skört ett minoritetsstyre kan bli. Senast i Motala där Alliansen vill styra i minoritet. Bara en vecka efter att det offentliggjordes gick Sverigedemokraterna ut med att de tänker stödja de rödgröna och därmed fälla Alliansen. Det är inte bra eftersom vi behöver stabila styren för att kunna föra våra kommuner framåt. I Motala tog det en vecka innan det blev politiskt kaos – vill ni verkligen riskera samma situation i Linköping?

Mittenpartierna i Linköping borde tänka om och istället inspireras av Uppsala. Där väljer Liberalerna att styra med bland andra Socialdemokraterna för att inte ge Sverigedemokraterna vågmästarrollen. Linköping behöver inte kaos liknande det som skedde i Gävle och nu riskeras i Motala. Jag delar bilden av utmaningarna Liberalerna och Centerpartiet ger uttryck för i sina debattartiklar. Men jag kan för allt i världen inte förstå hur ett svagt minoritetsstyre bättre skulle lösa dem än ett stabilt mittenstyre.

Jakob Björneke (S)