Huruvida det råder en allmän brist på kunskap eller brist på allmän kunskap i Naturvårdsverkets korridorer är en fråga som infinner sig när man tar del av myndighetens så kallade vägledning till länsstyrelserna för skyddsvärda träd.

Det finns i varje fall anledning att påtala en brist på prudentia. I mer vardagligt tal en praktisk klokhet, omdömesförmåga eller om man så vill en förståelse för sociala relationer.

Nu ska träd grövre än en meter eller som är äldre än 200 år, liksom alla ihåliga träd som är grövre än 40 centimeter, klassas som särskilt skyddsvärda.

En fördel med myndighetens nytolkning av Miljöbalken är att allmänheten kan få en ökad förståelse för de villkor som landets skogsägare lever under, eftersom även tätbebyggda områden berörs. Den här typen av klåfingrigt beteende är vardag i Skogssverige. Nu är turen kommen till skötselråd och förbud i villaägarnas trädgårdar.

Trots att den svenska skogspolitiken vilar på frihet under ansvar, tycks mottot bland myndigheterna vara att skogen ska skyddas från den som brukar den. I botten finns en misstro mot det privata ägandet och en stark tro på att staten vet så mycket bättre.

Vad är då det mest troliga scenariot för ett träd som är på väg att växa sig förbi den magiska gränsen och förvandlas från en ekonomisk tillgång till att bli synonymt med samrådsprocesser, administrativt krångel och förbud?

Naturvårdsverket kan ha något att lära av sin egen historia. I början av 1990-talet pågick en process kring generellt biotopskydd för jordbruket och skogslandskapet. Den gick ut på att skydda sådant som var lätt att identifiera och som ansågs hotat av moderna brukningsmetoder. Ett sådant förslag var att skydda grova träd, på ungefär samma sätt som sker nu.

Under ett besök av dåvarande generaldirektören Rolf Annerberg hos Södras vice ordförande Christer Segerstéen på Hamra gård tycks polletten ha trillat ned. Som det berättas av journalisten Pär Fornling i "Södra på egna ben" (Bokförlaget Arena) stövlade Christer fram till en bastant ek som han klavat upp några dagar tidigare:

”Det här trädet har en diameter på över 90 centimeter. Om jag säljer eken är den värd 4 300 kronor. Låter jag däremot trädet växa till en diameter på 100 centimeter blir eken helt värdelös. Vad tror ni då jag gör när trädet blir 99 centimeter?”

Låt oss tro att det finns en anledning till att speciella träd har sparats även utan rigida regler. De flesta tycker det är roligt och är stolta över att ha skyddsvärda träd på sina marker. Vad de flesta däremot inte tycker om är minskad rådighet över det man äger.

Vill myndigheterna ändå säkerställa skyddet, se då till att skapa incitament att spara äldre träd. Naturvården är för viktig för att utsättas för den typen av experiment som myndigheterna nu ägnar sig åt.

Lars Vikinge

kommunfullmäktigeledamot (C) Linköpings kommun och skogsföretagare