Svar till Peter Borring och Gustaf Adelswärd, Corren 17/2

Trots all modern forskning och upplysning finns det fortfarande kvar mycket okunskap om rovdjuren i allmänhet och vargen i synnerhet. Kunskapen om att vargen inte är farlig för människor verkar nu ha trängt igenom på allvar , tack och lov. Men det finns andra missuppfattningar, som lever kvar. Frågan är om inte priset tas av herrarna Borring och Adelswärd, i sin debattartikel som ställer frågan "Hotar vargen eklandskapet".

Herrarna är uppenbarligen omedvetna om att modern forskning med kraft framhåller rovdjurens betydelse och till och med förutsättning för en levande och mångfacetterad natur. De lever kvar i uppfattningen att rovdjur hotar att utrota sina bytesdjur, i detta fall dovhjort, en sak som faller på sin egen orimlighet. Då skulle rovdjuren naturligtvis själva inte ha överlevt. Rovdjur och bytesdjur har levt sida vid sida och påverkat varandra i tiotusentals år, men aldrig utrotat varandra. Det har bara människan lyckats med.

Borring och Adelswärd lever också kvar i tron att vargen skulle försvåra tamdjurshållning i sådan grad att den skulle omöjliggöras eller åtminstone allvarligt försvåras och att betesmarker därför skulle slya igen. Då frågar jag mig hur det kommer sig att fårnäringen, räknat som antalet tackor och baggar i Svealandslänen, där flertalet vargar finns, har ökat med 50-60 procent under tiden 2000-2010. I Örebro län med så mycket som 120 procent. Även fäbodnäringen har ökat kraftigt i dessa län.

Ytterligare en missuppfattning är att det krävs speciella rovdjursstängsel för att hålla vargen ute. Dessa är naturligtvis bäst, men nästan lika bra är konventionella stängsel, om man bara gör vissa och då ofta ganska enkla kompletteringar. Debattutrymmet medger inte att jag går närmare in på detta.

BJÖRN LJUNGGREN, F.D. ORDFÖRANDE I SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN OCH F.D. LEDAMOT I NATURVÅRDSVERKETS RÅD FÖR ROVDJURSFRÅGOR