I Sverige borde det vara en självklarhet att alla barn och unga ska få tillgång till all undervisning på lika villkor. Jag har mött många flickor som känner sig besvikna på samhället då de inte fick delta i all undervisning, inte fick följa med på skolresor, inte fick söka vidare till gymnasiet. Den största sorgen hos dessa flickor handlar om att reaktionerna uteblev. De undrar varför skolan la större energi på att tillmötesgå vårdnadshavares krav istället för att stå upp för deras rättigheter.

De vittnar även om en uppväxt utan möjlighet att få tillgång till fritidsaktiviteter, få spela fotboll, sjunga i kör eller bara att umgås med kompisar efter skolan var omöjligt. De fick aldrig tillgång till sina drömmar som deras jämnåriga kompisar tog för givet. Deras liv bestod av begränsningar och kontroll i vardagen, ett liv i ofrihet växte fram.

I Sverige har vi beslutat att alla oavsett kön ska få rätten att forma och påverka sina liv, tillgång till kroppslig integritet och egenmakt över sin sexualitet. Frågan vi alla måste ställa oss är vilka skäl som ligger till grund för att samhället under så lång tid valt att blunda för de orättvisor som finns mitt ibland oss. Orättvisor som går att se som den tomma blicken hos flickan i klassrummet, det sorgsna ansiktsuttrycket på barnet som inte får följa med på skolresan, den längtan som finns hos eleven som inte får gå på klassfesten.

Så händer det som inte får hända, den unga tjejen blir förälskad. Ryktet går och kusinen uppmärksammar hur blickar mellan två förälskade möts, telefon gås igenom och ett sms som ännu inte raderats avslöjas. Det uppstår panik, vad ska vi göra? Hur kan vi garantera att detta inte avslöjas utanför den närmsta familjen. Familjen beslutar sig för att föra ut den unga tjejen till ett land hon kanske aldrig vistas i eller flytt ifrån för länge sedan, till ett land människor fortfarande flyr ifrån. Familjen måste lösa problemet, hitta en man att gifta bort henne med, få tyst på ryktesspridning och visa på handlingskraftighet.

Den unga tjejen som växt upp i ofrihet känner panik och rädsla. Vad ska hon ta sig till, vem kan hon prata med, vem kan hon lita på? Vad händer om hon berättar? Kommer skolan att förstå? Kommer socialtjänsten skydda mig, eller kommer de att prata med mina föräldrar?

För många känns denna beskrivning overklig. Den kan vara främmande och den ofrihet som alltför många barn och unga växer upp med i Sverige kan vara svår att förstå.

Men detta är en rådande verklighet hos så många barn och unga mitt ibland oss.

Jag har beslutat mig för att bli politiker eftersom jag känner ett ansvar att ta in den verklighet jag mött till politiken. Synliggöra de orättvisor som råder för barn och unga. Skapa ett politiskt samtal med fokus på att förändra, på riktigt.

I dag är det många politiker som lyfter arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck och det är bra, men det saknas ett tydligt barnperspektiv. Alla utsatta barn är beroende av ansvarstagande vuxna som vågar ta ställning för det ofria barnet och mot förtryckande strukturer. I dag gör vi skillnad på barns rättigheter – det är inte värdigt för ett land som Sverige.

Och jag ger mig inte!

Juno Blom

riksdagskandidat (L)