Nobels fredpris går i år till EU. Det är ett modigt och välkommet beslut av en kommitté i ett land - Norge - där man inte ens vill vara med i EU.

En 1000-årig era av återkommande krig mellan europeiska länder tog äntligen slut på 1900-talet. De forna ärkefienderna Tyskland och Frankrike bildade strax efter andra världskrigets slut den Kol- och stålunion som nu lett fram till EU bestående av 27 länder. En del av dem har endast kortvarig erfarenhet av ett demokratiskt styre.

Demokratiska länder startar inte krig mot varandra och det gäller i än högre grad om man dessutom är med i EU.

Den som besökt de enorma krigskyrkogårdarna i till exempel Normandie, franska Verdun eller i Tyskland inser om inte förr vad som besjälade grundarna. Aldrig får detta hända igen!

EU är nu mitt uppe i en kris och den är inte den första eller värsta. EU är historiens kanske största fredsprojekt och samtidigt det svåraste. Att känna en nationell stolthet och samtidigt en lojalitet med ett större sammanhang, en europeisk statsbildning, är svårt för många. Avskärmad, inåtvänd nationalism finns fortfarande på många håll i Europa.

Fortfarande har vi svenska partiföreträdare som invalts i EU-parlamentet och med avsevärda arvoden arbetar för att Sverige ska lämna organisationen. EU-skeptiker kallar de sig.

Men EU blir vad medlemsländerna gör det till. Raden av smärtsamma misslyckanden är lång och fler inträffar säkert. Men det håller inte att fixera sig vid detta. Motsvarande gäller naturligtvis också FN. Men de som därför vill lämna FN är dessbättre få.