Björn Söderström, Mikael Palm, Karin Lager Palm och Nils Hillerbrand har under de senaste veckorna uttryckt hur de vill förbättra gymnasienollningarna. Alla efterlyser ett större vuxenengagemang men undviker frågans kärna. Nollningarnas traditioner omöjliggör en nollning utan kränkningar.

När en klass träffas har man en unik möjlighet att skapa samhörighet. Det speglar därefter av sig i hur väl gruppen presterar. Forskningen visar med all tydlighet att grupper där alla är delaktiga, alla är välkomna och alla talar lika mycket, överpresterar jämfört med grupper där någon av dessa delar saknas. Att skapa en bra sammanhållning är en förutsättning för riktigt bra skolresultat.

Mottagningen är inte bara en möjlighet för skolan att lägga grunden för bra betyg. Det är ett sätt att locka till sig de bästa studenterna och etablera sitt varumärke. Det råder inget tvivel om att gymnasienollningen är skolans ansvar, vilket flera rektorer ser. Mottagningen är en möjlighet att skapa utmaningar och bygga förtroende mellan lärare och elever.

Gymnasienollningarnas aktiviteter är tyvärr inte utformade för att ge resultaten vi önskar. De bygger på improviserad tradition i stället för beprövade metoder. Självklart ska elever leda aktiviteter men sjuttonåringar utan ett pedagogiskt program och ledarskapserfarenhet, kan omöjligtvis ta ansvar för andra på ett sätt som inkluderar och får alla att känna sig välkomna på ett jämlikt sätt.

Det är fegt att skjuta över ansvaret för de kränkningar som sker på polisen eller elever som inte vågar stå emot. Skolan måste planera och utföra aktiviteterna.

Det finns en stark vilja inom skolan att förbättra. Vill vi ha en fungerande mottagning som bygger starka, trygga elever med mod och hunger på livet måste rektorerna stöttas, för att leda den förändring som krävs.