"Varför jag tigger på era gator? Jag och min man kom till Sverige för 14 månader sedan. Vi hoppades att få jobb men förstod snabbt att det inte fanns några, så vi började leta
pantburkar och tigga. Jag skäms och säger till mina barn att jag jobbar på fabrik och har arbetskamrater. För några år sedan blev min yngsta son sparkad av en häst i magen och
behöver fortfarande vård på sjukhus. Mitt barnbarn som är 9 månader blev plötsligt allvarligt sjuk för några veckor sedan, läkaren sa att vattnet hon drack från vår brunn var förorenat. Det är dyrt med sjukvård och jag ser ingen annan lösning än att tigga om min familj ska överleva."
Miriam, 38 år, är en av dem som kommit till Linköping från ett land som är kantat av fattigdom och år av ständigt försämrade villkor för de som har det sämst. Att vara tiggare på
Linköpings gator är ett hårt arbete. Till Crossroads kommer de och vittnar om hur de behandlas som djur i hemlandet, men även om hur synen på tiggare på Linköpings gator
hårdnat och kronorna i muggen blivit färre. Ändå är kronorna fler än vad de får hemma.
Den 1/2 i år presenterade regeringens samordnare för utsatta EU-medborgare Martin Valfridsson, sin rapport "Framtid sökes". I sammanfattningen påstår han att "Att skänka
pengar till den som tigger riskerar att cementera tiggarrollen och inte leda till någon långsiktig förändring för gruppen.”. Vi menar att påståendet är fel.
Att inte skänka pengar cementerar snarare klyftan mellan "vi" och "dem" ytterligare. Att inte hjälpa dem medan de är här är endast att försöka osynliggöra fattigdomen. Att inte hjälpa
dem medan de är här minskar inte migrationen, det ökar endast lidandet.
Den som skänker pengar till den fattige synliggör däremot den diskriminering av hen som pågår i hemlandet. Pengarna i muggen till den enskilde individen är viktiga för att de
investeras i mänskliga förbättringar såsom bättre boende, bättre mat och (längre) skolgång för barnen. För det är just därför de allra flesta kommer hit, för barnens skull. Skillnaden är
att pengarna investeras direkt, när hemlandet sviker och inte förmår göra det. De fula tiggarpengarna gör en positiv skillnad i den enskildes liv. Den långsiktiga förändringen
Valfridsson syftar till, menar vi, är endast möjlig med hjälp av biståndsorganisationers arbete tillsammans med respektive lands regering. Förändringen sker inte genom att inte ge pengar i muggen. Vi ska skänka till organisationerna men tyvärr är insatserna än så länge för få och förändringarna för långsamma för att människorna ska ha en chans att överleva medan de väntar.
Projektet "EU-migranter som resurs”, vars syfte är att hitta alternativ till tiggeri, har förhoppningsvis kunnat så ett frö hos de människor som genom projektet fått sitt livs första
arbete och anställningsavtal. Kanske kan de med den erfarenheten åka hem rakare i ryggen och känna att vägen till egenförsörjning inte är lika långt borta som när de åkte.
Miriam: "Jag har åkt hem till mina barn och barnbarn. Det är fint att kunna vara med dem varje dag, men vi fortsätter att kämpa. Min man tänker köpa några får för pengarna vi
tjänade i Sverige. Kanske kan vi försörja oss på dem, jag vet inte… jag hoppas det."
Elin Sjögedahl
projektledare Crossroads
Linköpings stadsmission
Lars Linebäck
direktor
Linköpings stadsmission
Tove Franzson
nationell projektledare, EU-migranter som resurs
Linköpings stadsmission
Malin Nylén
projektledare, EU-migranter som resurs
Linköpings stadsmission