Attackerna nyligen mot USA:s ambassad i Libyen och andra liknande händelser väcker åter frågor om relationerna mellan väst och arabvärlden. Vansinnesdåd av en försvinnande liten minoritet är inte representativa för arabvärlden, men det är tydligt att de slitningar som uppstod efter 11-septemberattackerna 2001 kvarstår.

USA och EU förlorade mycket av sitt utrikespolitiska förtroende på Tahrir-torget i Kairo. Västländernas tvekan att ställa sig på de demokratilängtande människornas sida mot envåldshärskare i arabvärlden blottade en spricka mellan talet om mänskliga rättigheter och demokrati och vad som görs i praktiken. I bakgrunden finns flera decennier av omfattande västligt samarbete med och stöd till odemokratiska regimer i Nordafrika och Mellanöstern.

Bristen på politisk vilja och praktisk handling gör att väst riskerar att sakna allierade den dag som demokratin slår igenom brett i Nordafrika och Mellanöstern. Länderna i regionen behöver stöd till statsuppbyggnad, rättssystem och frivilligorganisationers möjlighet att verka, men avsaknaden av samtalsparter gör det svårare att ge bistånd till reformer. Oviljan att respektera det folkliga stödet för Hamas försvårar arbetet för fred i konflikten mellan Israel och Palestina. Muslimska brödraskapets seger i valet i Egypten påminner om vikten av att tala även med krafter vars värderingar vi inte alltid delar, inte minst för att motverka radikalisering.

I storpolitiken har regionala aktörer som Saudiarabien och Iran på motsvarande sätt utestängts från dialogen om konflikten i Syrien. Kofi Annan försökte som FN:s och Arabförbundets Syrien-sändebud att engagera alla länder i regionen men mötte motstånd från bland andra USA. Det nya sändebudet Lakhdar Brahimi måste få stöd för en bredare dialog.

FN har under den arabiska våren agerat påtryckare och övervakare. Generalsekreterare Ban Ki-moon och människorättskommissarien Navi Pillay har fördömt våldet i till exempel Syrien och Bahrain, men saknar tillräckligt stöd från medlemsländerna. Ryssland och Kina bär huvuddelen av skulden för att FN inte har agerat kraftfullt i Syrien, men också Europa och USA borde göra mer.

Den arabiska våren är inte över. Att några västländer, bland dem USA och Sverige, ger sitt stöd till journalister och bloggare på internet är viktigt men inte tillräckligt. Efter FN:s ingripande i Libyen förra året har formerna för skyddet av mänsklig säkerhet kommit att diskuteras. Också behovet av återuppbyggnadsinsatser måste diskuteras.

Världens länder måste komma överens om hur principen skyldighet att skydda ska tillämpas. För detta krävs att man inser att konflikterna har en sak gemensamt: dödandet av tusentals människor. Västvärldens oförmåga att agera samlat, konsekvent och resolut i frågor som gäller demokrati, mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet i arabvärlden riskerar att skapa utrymme för fortsatta missnöjesyttringar.