I slutet av juni publicerade Skolverket resultatet i en Internationell språkstudie (ESLC - European Survey on Language Competences). Inte oväntat visade det sig att svenska elever utmärker sig positivt när det gällde engelska och negativt när det gällde spanska. Resultatet väcker många tankar. I sin rapport ifrågasätter Skolverket särskilt språklärarnas bedömning. Resultatet rimmar nämligen illa med slutbetygen i spanska i år 9. Men är det lärarna som behöver rannsakas? Bör man inte först titta på förutsättningarna?

Vi har en betydande betygsinflation i Sverige. Den berör alla ämnen. Men moderna språk har dessutom en särställning som det enda högstadieämne som kan väljas bort. Höga krav ökar avhoppen och därför kan det bli frestande att sänka kraven och höja betygen för att behålla språkeleverna. Till det får läggas att andelen obehöriga lärare är extra hög just i spanska, samtidigt som bedömning är en av lärarens mest grannlaga och svåra uppgifter.

Men framför allt är det svårt att bedöma språkkunskaper rättvist. Vi språklärare har att bedöma den kommunikativa förmågan uppdelat i fyra färdigheter; läsa, skriva, tala och lyssna. Utan nationella prov som anger betygsnivåerna uppstår oundvikligen ett godtycke. Vi har alla olika uppfattning om när en text eller ett yttrande ska bedömas som "relativt tydligt och till viss del sammanhängande", eller som "relativt tydligt och relativt sammanhängande" (kunskapskraven för C respektive A i moderna språk). Orden i styrdokumenten ger vägledning om vad vi ska bedöma. Vägledning om var gränserna ska gå och om vad de värderande orden står för måste vi få på annat sätt.

Det finns bedömningsstöd i moderna språk. Väl utformade prov som ger ett gott stöd. Men det är omständligt att skaffa sig dem, sekretessen haltar, proven är få och uppdateras knappt, samtidigt som det är helt frivilligt att använda dem. I sin rapport ägnar Skolverket sig åt viss självrannsakan: "Det är möjligt att det nationella bedömningsstödet i moderna språk skulle kunna utvecklas ytterligare för att öka elevernas kunskaper i ämnet." Denna självrannsakan är klädsam, men knappast tillräcklig.

I en tid av globalisering och ökande internationella kontakter är denna styvmoderliga behandling av språkämnet både obegriplig och kostsam. Språkens ställning behöver stärkas och möjligheten att välja bort språk krympas eller tas bort helt. Ska vi få en likvärdig bedömning i språk måste bedömningsstödet utvecklas, uppdateras och så snabbt som möjligt ersättas av obligatoriska nationella prov.