”Den förbannade ensamheten”. När jag läste artikeln med denna rubrik på webbplatsen Senioren.se, signerad Ulrika Palmcrantz (2015-10-08), om ofrivillig ensamhet blev jag smärtsamt påmind om det jag redan visste, att vi lever i ett land där ensamhetens själsdödande klor griper tag i allt fler människor. Ett land som toppar listan av ensamhushåll. Förvisso i somliga fall självvalt, men även en stor del fall av påtvingad och kvävande ensamlivsförning. Ett socialt utanförskap där den ofrivilliga ensamheten äter upp den drabbade människan inifrån.

En ensamhet som därtill kommit att bli tabubelagd; något man helst skyler över, håller undan, något man inte talar om eller frivilligt blottlägger.

Studier visar att ofrivillig ensamhet är minst lika farligt för hälsan som att röka, missbruka alkohol eller ha ett stillasittande leverne. Kroppen tenderar att reagera på ofrivillig ensamheten på liknande sätt som när vi utsätts vid upptäckt av fara. Stressmekanismerna triggas igång och gör en redo för flykt eller kamp. Med en överhängande långvarig ensamhet sliter och tär denna ständiga beredskap på både sinne och kropp.

Ett samhälle som vill förebygga folksjukdomar måste börja väga in ensamhet som en riskfaktor vid sidan av andra hälsovådliga livsstilsfaktorer som rökning, mat och motion.

Det går att bryta ensamheten. Vi kan organisera och planera vårt samhällsliv för att motverka social isolation för att istället befrämja mellanmänsklig interaktion. Låt oss skapa offentliga trygga rum där människor möts. Där ögon talar, där ansikten spricker upp i leenden och en go värme tillåts spridas.

Det är tungt att känna sig ensam, låt oss lätta på den bördan.

Anita Jernberger (L)