Insändare Jag är en trogen läsare av Widar Anderssons, och tidigare Torbjörn Gustafssons, artiklar i Corren.

Trots att jag inte delar deras politiska grundsyn gillar jag deras praktiska syn på politiken, som inte alltid följer partipiskan.

Widar Andersson har ju länge skrivit sig varm för ett samarbete mellan S och M för att kunna bilda en handlingskraftig regering. Svårt ideologiskt och just nu verkar inte det vara möjligt ens matematiskt. Men varför inte försöka. Skillnaden i praktisk politik borde kunna övervinnas.

I en artikel 30/5 öppnar han även upp för en dialog med SD (angående val av talman).

Sund inställning. Partierna kan inte fortsätta med sin strutspolitik och låtsas som om inte SD finns. Gör man det riskerar man att SD blir största parti i valet i höst. Låt dem vara med och leka, bevisa vad de går för och hur seriösa de är.

Under MP:s stämma förde språkrören, som en viktig miljöpolitisk åtgärd, fram idén att beskatta sugrör och tops! Det gemene man istället vill att politikerna verkligen tar tag i är: en skola som har havererat och inte klarar av att utbilda den generation som ska styra landet i framtiden, en polis som har abdikerat, en invandring och integration som helt spårat ur och en vårdapparat som går på knäna.

Då är det inte så underligt att en partiledare som Jimmie Åkesson, som är en duktig debattör, talar ett språk som man förstår och har en syn på dessa problem som ”vanligt folk” begriper och kan relatera till, vinner anhängare.

De etablerade partierna står med gapande munnar och fattar inte hur folk kan rösta på ett parti med en så svart bakgrund.

Vi har ett parti i Sverige som så sent som under Lars Ohlys ledning bekände sig som kommunistiskt. Alltså tro på ett system som under Lenins, Stalins och i viss mån även Chrusjtjovs ledning deporterade tiotals miljoner människor till Sibirien och mot en nästan säker död. Med stöd av detta parti har Socialdemokraterna ogenerat regerat under årtionden.

Snacka om smutsig bakgrund, även om den är röd!

Lägg detta med bakgrund bakom er, agera som vuxna människor i en demokrati och se framåt istället.

Sture Axelsson