Funderingar över Linköpings framtida stadsplanering med anledning av Kristina Edlunds (S) och Elias Aguirres (S) artikel i Corren 25/8, "Öppna staden för studenterna".
Undertecknad har under en lång tid följt planerna på Linköpings framtida stadsplanering och sett det eviga mantrat förtätning, förtätning. Vill därför ha ett klargörande av nedanstående frågor:
Förtätning av stadskärnan. Varför? För inte alls lång tid tillbaka betonade man alltid vikten av träd, ljus, luft och gröna parker – stadens lungor. Planerna nu pekar ju istället på ett betonggetto – vill man låta sina barn växa upp i den miljön eller är den inte avsedd för barnfamiljer? För många människor på liten plats skapar ofta oro och våld.
Vilka prognoser, hur tar man fram dem, grundar man sig på när man planerar all nyproduktion? Om man även i prognoserna inbegriper alla nyanlända så kan man ju undra hur dessa människor ska ha råd att finansiera dessa höga kostnader.
Bygga samman universitetet med innerstaden. Man säger att ”man vill se en stad där universitetet är tydligt integrerat och där universitetet märks i det dagliga livet.” Vad betyder detta? Hur märker man det? Universitetet ligger ju där det ligger. Det finns ju redan problem med för mycket "liv och rörelse” i helgerna på till exempel Ågatan.
Bebygga Vallarondellen. Varför ta bort en stor, fungerande rondell och till vilken kostnad? Har de styrande sett vilka köer det är till och från staden vid rusningstid? Om rondellen, vilken trots allt fördelar trafiken bra, försvinner, vad kommer i stället? Trafikljus? Vilka proppar skulle det inte medföra? Stadskärnan är ju inte en isolerad företeelse som lever sitt eget liv utan är ju beroende av ett genomtänkt trafikflöde för alla människor och transporter.
Vallastaden. Det verkliga betonggettot med insyn från alla håll? Stora betongklossar sida vid sida, med några insprängda villor i mitten. Rena gyttret. En stilla, försynt undran – på vilket sätt ska ”Vallastaden bli ett lyft för Linköping”?
Von Oben