Ordet fritt Jag är man, född 1956, fostrad och uppvuxen i en samhällsstruktur, ett normsamhälle som nu skakar i sina grundvalar. De som skakar är kvinnor, de som skakas är männen.

En första ryggmärgsreflex var ”men jag har inte gjort något”, ”det finns schysta män också”, ”jag avskyr mediedrev och folkdomstolar”, ”låt rättssamhället ha sin gång”, och och och ….

Efter ryggmärgsreflexen – som gjorde ont – har jag försökt tänka längre än näsan räcker. Försökt att se bortom den kränkte mannens indignerade ”titta inte på mig”.

Metoo är som en våldsam höststorm. Den sveper över världen och vårt land. Det som överraskar är magnituden. Men den motsvarar inget annat än omfånget och med det urkraften i metoo. Det är den som drar undan mattan från alla motargument av oss ”jag-är-inte-sån-män”.

Den som är skyldig ska skämmas och i bästa fall börja förbereda sig på en fällande dom i någon av landets domstolar. Den som är oskyldig får ta betäckning, fundera och tänka om. För det är inte den enskilde mannen det handlar om, utan normer som vi alla är uppväxta med och levt i.

Det är visserligen otäckt och ovärdigt ett humanistiskt och demokratiskt samhälle med mediedrev, folkdomstolar och lynchstämningar som provoceras fram av smaskiga rubriker. Visst – alla män är inte svin – men det är inget argument mot revolutionen som pågår. Den handlar inte om den enskilde. Metoo adresserar ett strukturellt problem som har förgiftat, och förgiftar vårt samhälle.

Den närmaste jämförelsen jag kan komma på är apartheidstrukturer som svepts bort. I det gamla Sydafrika innebar fel hudfärg att du betraktades som mindre värd, fick mindre lön, släpptes inte in på ”vita” stränder, toaletter, skolor, sjukvård….

I den värld vi nu ser, när tystnadsspiralernas dimridåer lyft, när inlärda och ingrodda normer som av bara farten, bekvämlighet och gammal vana tolkats som naturlagar – i den världen som metoo sätter strålkastare på har det inte funnits några synliga ”Whites Only”-skyltar.

Men det har funnits miljontals osynliga ”Men Only”-attityder i både mäns och kvinnors huvuden. För männen det inneburit maktprivilegier, karriärmöjligheter, ursäkter för allt möjligt mer eller mindre allvarligt snusk, och i förlängningen övergrepp. Hos kvinnorna har det skapat allt från ilska, frustration, uppgivenhet till smärta och förnedring. De som rest sig och sagt ifrån har förlöjligats, ignorerats och frysts ut.

Jämförelsen med apartheid kanske haltar på någon punkt – men håller på många.

Min poäng är att ett sådant strukturfel inte kan rättas till med några kloka ord, några utredningar eller tandlösa lagar – här krävs en revolution som skakar om och river ner hela bygget för att kunna börja om från början.

Och vi män – skyldiga eller icke skyldiga får tåla det! Och hjälpa till så gott vi kan för att bygga nytt.