Insändare Avseende debattinlägg från regionrådet Göran Gunnarsson (C) om allmänna och enskilda/privata vägar (6/4) .

En enskild väg kan anses som ”privat väg” i den meningen att det är en juridisk person som är ägare till den enskilda vägen. Den juridiska personen är fastigheten eller fastigheterna som för sin verksamhet/boendet behöver vägen. Lagfarna fastighetsägare (fysiska personer) företräder sin fastighet, oftast genom en organisation (samfällighetsföreningar etc).

Förekommer inget statsbidrag eller kommunalt bidrag är den enskilda vägen per definition en privat väg och kan avlysas från allmän trafik med en skylt om privat väg eller på fysiskt sätt hindra allmän trafik genom bommar med mera. Således kan sägas att alla enskilda vägar utan bidrag i realiteten är privata vägar, lika privata som den juridiska formen av fastighets- och markägarrätten.

Politikerna försökte sig på en tankevurpa på 1970-talet om en kraftig försämring av drift- och underhållsstödet av enskilda vägar vilket hade fått följden att allemansrätten hade försvagats och i vissa fall helt upphört. Lejonparten av det svenska vägnätet består nämligen av enskilda vägar (ca 10 000 mil) företrädesvis inom de områden som är attraktiva för friluftslivet! Trafikverket ansvarar för ca 8 000 mil och kommunerna ca 5 000 mil (inräknat gator i tätorterna).

Av ovanstående anledning bör kommunernas politiker ta sig en ordentlig funderare över behovet av enskilda vägar och deras betydelse för regionens och därmed det allmännas geografiska rörlighet och självklart då varande bidragssystem. Trafikverket har förstått betydelsen! Har kommunerna och regionerna med tanke på det usla stödet?

Göran Gunnarsson bör nog förtydliga sitt inlägg för att inte sätta griller i huvudet på både ägare och nyttjare.

Bengt Nilsson

”Vägägare” i Västerviks och Linköpings kommuner

.