Insändare För cirka tio år sedan blev det krogrelaterade våldet på och i anslutning till Ågatan i Linköping föremål för olika typer av uppmärksamhet. I artiklar i såväl lokala som nationella medier belystes situationen och Ågatan kallades ibland en av Sveriges farligaste gator.

I ett par studentuppsatser och i ett forskningsprojekt vid Linköpings universitet, finansierat av Brottsförebyggande rådet, gjordes analyser och lämnades förslag till åtgärder. Ett stort antal lokala aktörer, offentliga och privata, engagerades för att etablera en fungerande samverkan mot otryggheten. En handlingsplan för ”säkerhets- och trygghetsfrågor inom nöjeslivet i Linköping” utarbetades. En plan som sades skulle vara ett levande dokument som ”... ständigt behöver uppdateras beroende på åtgärders utfall och förverkligande”.

En av de åtgärder som i planen på kort sikt bedömdes som verkningsfull var att begränsa biltrafiken till och från Ågatan samt att flytta taxiplatserna inom och i anslutning till området då det ofta uppstod bråk och konflikter kring dessa. Taxiplatser har också nu inrättats vid domkyrkan och vid S:t Larskyrkan.

Detta med trafiken och risken förknippad med denna har idag fått en helt annan dimension. När det nu kan konstateras att här vidtagna åtgärder inte haft någon som helst effekt och att trafiken i området och inne bland uteserveringarna är frekvent är det lätt att inse de risker som detta i dagens ljus innebär.

I de tidigare rapporterna bedömdes att i detta begränsade område det kan röra sig allt mellan 4 000 och 7 000 personer under en helgafton och natt. Hur är det då alls möjligt att motorfordon här faktiskt ”tillåts” under dessa förhållanden?

Då polisman på plats tillfrågas om detta får jag uppgiften att man från och till bötfäller men att detta inte har någon avhållande effekt och att detta därför bedöms som verkningslöst. Jag får visserligen samtidigt beskedet att man här upplever en uppenbar risksituation och att förhållandet påtalats för kommunala företrädare vid flera tillfällen dock utan att åtgärder vidtagits. Det enda som skulle kunna hjälpa, enligt denne polisman, är uppsättandet av fysiska hinder.

Själv kan jag konstatera att några fysiska hinder för trafiken inte finns. Detta då möjligen bortsett från några betonglejon som mest verkar vara utplacerade som dekoration och på ett sådant sätt att dessa inte på något sätt försvårar för bilar att passera. För den med ett uns av riskmedvetenhet ringer alla varningsklockor när bilarna ses cirkulera mellan de under dessa varma kvällar och nätter fullsatta uteserveringarna.

Inte mycket av fantasi behövs heller för att inse vilken förödelse en illasinnad individ skulle kunna åstadkomma i denna miljö. Jag har faktiskt mycket svårt att förstå hur alla, polisen, kommunen, krögarna med flera, som tidigare engagerat sig för säkerheten och tryggheten i området kan förhålla sig passiva till denna situation.

Mikael Sleman

innerstadsbo