Ordet fritt Lördagen den 9 december bläddrade jag i Kvällspostens sportbilaga. Plötsligt fastnade min blick på en artikel om Röglespelaren Almen Bibic.

Enligt KvP var hockeyspelaren Bibic på väg att lämna Rögle för Linköping HC. Vilket också bekräftades i pressen dagen efter. Så nu spelar Almen Bibic istället för Linköpings SHL-lag.

Vad som mest tilldrog sig min uppmärksamhet i artikeln, var Bibics lön under tiden i Rögle. Jag blev både förvånad och chockad när jag läste att hans månadslön låg på 95 000 kronor!

Hade han stannat ytterligare en säsong i Rögle, hade lönen legat på 110 000 kronor/månad. Hur mycket får Almen Bibic i sin nya klubb Linköping HC, kan man faktiskt fråga sig.

Det är inte konstigt att lönekostnaderna för de svenska SHL-klubbarna är skyhöga. De ligger väl i allmänhet på en 20 till 30 miljoner kronor per år?

Bibic är för övrigt inte någon av de stora stjärnorna i SHL och är inte heller landslagsmeriterad. Hur många har en sådan saftig månadslön idag?

Exempelvis sjuksköterskor, barnmorskor, läkare, lärare, präster eller poliser kommer inte ens i närheten av sådana månadslöner. Dessa yrken är dessutom ytterst viktiga för vårt samhälle och innehar en samhällsbärande funktion.

Jag är inte alls överraskad att svenska elitproffsklubbar inom folksporterna fotboll, ishockey och handboll ständigt står på ruinens brant. Detta trots väldigt generös sponsring.

Hur många gånger de senaste fem till tio åren har inte svenska elitklubbar blivit räddade från konkurs av kommuner och/eller av så kallade externa sponsorer?

Sådana räddningsaktioner, för att rädda elitklubbarna, händer ju snart ”stup i kvarten”. Är det rimligt och försvarbart med generellt skyhöga löner inom svensk idrott? Vad anser till exempel de stora fackförbunden?

Nu är det väl ändå dags för LO, Unionen, Saco med flera att försöka driva upp lönerna till motsvarande SHL-nivå för sina medlemmar? Helt orealistiskt eller ett önsketänkande?

C-G Pernbring