Insändare Läser i Corren 1/10 i artikeln ”Ny rapport ser särkrav som fördyrande” ett uttalande av samhällsbyggnadsnämndens ordförande Elias Aguirre (S): ”På 70-talet byggdes hela stadsdelar utan några särkrav på miljö eller på vissa andra saker och nu vill ingen bo där.” Vad ligger till grund för detta påstående och vilka områden refererar Aguirre till? Tror Aguirre verkligen att åsyftade områden blir mer attraktiva med förtätning?

Vågar påstå att en stor majoritet av hyresgästerna i exempelvis Ryd i Linköping trivs mycket bra i sitt bostadsområde. Många boende uppskattar att bo i hus med bara två våningar. Antingen bor man längst ner med altan eller högst upp, och i båda fallen blir man mindre störd än om man bor mitt i ett hus. Därtill ger lägre hus mer ljus. Enskilda garage och mycket grönt mellan gårdarna ger ytterligare trivsel.

Vari ligger logiken att riva garage och förtäta med höga hus i ett område där man påstår att ”ingen” vill bo?

Säkert vill många hellre bo i Ryd än i exempelvis Vallastaden. Åtminstone tills kommunens plan att förtäta en stor del av Ryd med 20–30 hus med upp till åtta våningar realiseras. Tycker själv att Vallastaden mest liknar ett gytter av stora legoklossar i olika form och färg satta på högkant.

För att vidare begränsa mig till det område där jag lekte som barn. Den tidigare så fina Ankdammen vid övre delen av Djurgårdsgatan vid Garnisonen liknar nu mest en kloak. Är det ett medvetet förfall, har kommunen planer på att skyffla igen dammen och även där bygga tätt med höga hus?

Den tidigare så uppskattade plaskdammen i Magistratshagen har schaktats igen. Vore det inte idé att låta den återuppstå?

Tycker att Linköpings kommun är på fel väg för att skapa områden där folk gärna vill bo. Få länder har så mycket yta att bygga på som Sverige. Bygg luftigt! Bygg lågt! Även för boende i lägenhet.

Ulf Sjögreen

Svar:

Att frågan om höga byggkostnader måste få en lösning är tydligt. Frågan är vem som ska betala? Sätter vi allt vårt hopp till att kommunernas ”särkrav” ska lösa kostnadsfrågan så blir det de boende som får betala, ett högt pris.

Även om 70-talets bostadsområden har mycket positivt att erbjuda tror jag de flesta av oss har en bild av vilka bekymren varit – storskalighet och enformighet som gör det svårt att hitta, höga hus med torftiga lekmiljöer, områdescentrum som sett sina bästa dagar. Många bra bostäder men i alltför otrygga bostadsområden. Framförallt syns det här i Stockholms och Göteborgs förorter men en del bekymmer har vi också i Linköping, exempelvis i Skäggetorp.

När många med rätta nu frågar sig varför byggkostnaderna är höga hävdas att särkrav från kommunerna driver kostnaderna. Det finns helt klart saker som kommunerna kan förbättra och göra billigare – men mycket av det som en del aktörer nu vill slippa bekosta när de bygger är trygga utemiljöer och en variation i byggandet. Just de saker som miljonprogrammet kritiserats för att sakna.

Svaret är att om priserna ska pressas behöver fler bidra: byggherrarna, kommunerna och staten. Kommunen testar nu att ställa krav på ett hyrestak när mark för bostäder säljs, först i Södra Ekkällan. Många byggherrar har nappat på idén vilket är positivt. I Riksdagen har Alliansen och SD annonserat innan valet att man vill avskaffa byggstödet för billigare mindre bostäder – fel väg att gå enligt mig.

PS. Jag kan komma med lugnande besked kring Ankdammen vid Garnisonen: Samhällsbyggnadsnämnden beslutade under våren 2018 om att avsätta 12 miljoner för upprustning av den här en gång fina pärlan till park.

Elias Aguirre

kommunalråd (S)