En rad länder har under de senaste åren rört sig i nationalistisk riktning under regimer som är mer eller mindre öppet rasistiska. Det senaste exemplet är valet av Donald Trump till USA:s president. Plötsligt är det allvar, plötsligt är det inte enskilda händelser som inträffat, plötsligt finns ett mönster. Värden, som vi inte ville tro kunde bli röststarka, ekar igen. Parallellerna till det tyska 30-talet är bara alltför uppenbara.
”Detta är folkviljan”, demokratiska val har gjort den här situationen möjlig. Den som får flest röster har vunnit makten. Så ser det demokratiska systemet ut. Men nej, detta är inte en fullständig sanning. En demokrati är värdebaserad. Landet skall ledas efter det värdesystem som gäller för ett demokratiskt samhälle. Här är makten delad i inbördes oberoende och okränkbara funktioner. En är den folkvalda lagstiftande församlingen, riksdagen. En är domstolsväsendet, som är självständigt gentemot den politiska makten. Högsta domstolen avgör vad grundlagen tillåter. Och i ett demokratiskt statsskick slår grundlagen fast varje människas lika värde, livets okränkbarhet och att alla människors har samma rättigheter. Och det är rätten att yttra sig utan att kränka andra, religionsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet och föreningsfrihet.
Nu är dessa värden är hotade, även i vår krets, de västliga demokratierna. Så hur gör vi nu?
Domen har varit hård mot dem som såg med avsky på vad som hände i Europa under 30-talet men ändå inte ingrep. Domen är hårdare mot alla som lät sig lockas med i rörelsen. Vi har förfasats, tagit avstånd, sagt och tänkt att så skulle inte vi göra. Det var teori. Men nu har det blivit dags för praktik! Så hur gör vi?
Hur ser motståndet ut mot den växande våg av värderingar, som hotar att locka oss att kränka demokratiska värden och mänskliga rättigheter? Se upp, det händer i Ungern, Tjeckien, Polen, Turkiet och är på god väg i Frankrike och kanske Tyskland. Och nu står även USA under en sådan ledning.
Vi försöker dämpa oron. När Donald Trump beter sig hövligt i Vita huset drar vi en lättnadens suck. Han menade inte så illa i alla fall. Englands premiärminister kom i september 1938 hem med ett avtal där Hitler avsade sig ytterligare territoriella anspråk. ”Peace in our time”, sa Chamberlain och världen, som sett Hitler annektera Österrike och delar av Tjeckoslovakien drog en suck av lättnad. Det var inte så farligt i alla fall. Sex veckor senare kom Kristallnatten. Elva månader senare tog Tyskland Polen. Den politiska lögnen satt i system. Så hur gör vi nu?
Det var inte bara då. Det är inte bara där. Självklart har vi samma strömningar nu här i vårt land, i nationalistiska grupperingar och i främlingsfientlighet. Så hur gör vi?
Björn Lundin