Insändare Jag är så trött på politikernas ständiga prat och på deras konsekventa hackande på politiska motståndares uppfattningar. I princip alltid konfrontation istället för erkännanden av problems existens, dignitet och mest grundläggande orsaker, och samförstånd kring effektfulla lösningar för svenska folket bästa.

Politikernas prat, så länge de får stå oemotsagda, låter ju oftast väldigt bra. De ger i många avseenden – men inte alla! – i ord uttryck för vad som behöver och måste göras för att komma till rätta med problemen i Sverige. Men hur ska man kunna tro på dem när de står för så motsatta verklighetsuppfattningar och i så många avseenden mörklägger oroväckande fakta.

Förhållandena i Sverige är som vi vet i många avseenden sedan mycket länge fantastiskt bra, för majoriteten av befolkningen. Men förhållandena försämras nu dag för dag, särskilt för de svagaste i samhället. För fattiga, sjuka, handikappade, åldringar, barn, ensamstående mammor, invandrare och inte minst för medmänniskorna i de så kallade utanförskapsområdena. Samhälls- och välfärdssystemens personal är pressade och stressade, resursbrist råder när det gäller kvalificerad personal och pengar, klyftorna och oron tilltar … och detta trots glödande högkonjunktur. Så här skulle det inte behöva vara!

Vi har idag tillgång till fakta och facit på vad sittande regeringar har åstadkommit i praktiken och verkligheten de senaste decennierna: kontinuerlig försämring. Det inger inte förtroende! Ansvarsutkrävande är på sin plats. Det måste till krismedvetande, samarbete och en mer ansvarskännande, samarbetsinriktad och handlingskraftig regering. Verkligheten gäller och kryper inpå oss medborgare mer och mer.

Nils-Olof Bromée