Sverige har under lång tid fört en utrikes- och försvarspolitik där alliansfrihet har varit en grundpelare. Finland har drivit en liknande politik. Denna politik har varit framgångsrik.
Under det kalla kriget, när spänningarna mellan öst och väst var som starkast, utgjorde Sverige och Finland en spänningsdämpande buffertzon i norra Europa. Därför var risken för konflikter här långt mindre än på kontinenten, där de två allianserna, Nato och Warszawapakten, stod mot varandra längs den gränslinje som kallats Järnridån. Om ena pakten ökade truppnärvaron längs gränsen eller förändrade vapenarsenalen, resulterade det i att den andra sidan kände sig hotad och svarade med minst lika stor ökning av vapenmakten.
Samtidigt såg vi en avspänning i Östersjö-området. Finlands fredliga samarbete med Sovjetunionen med bland annat ett handelsavtal medverkade till att Sovjet återlämnade Porkalaområdet (ett område i Finlands skärgård 3 mil sydväst om Helsingfors med flottbas för kontroll av Finska viken). Området hade ockuperats under kriget mellan Finland och Sovjet under andra världskriget. Enligt vapenstilleståndsavtalet 1944 skulle Sovjetunionen arrendera området i 50 år. Tack vare avspänningen mellan länderna återlämnades området 1956. Jag tror inte att detta skulle skett om Sverige eller Finland (eller båda) hade anslutit sig till Nato.
Nu förbereds ett värdlandsavtal med Nato som kommer att läggas fram i riksdagen under 2016. Ett sådant avtal skulle öka den politiska och militära spänningen i vår närhet och riskerar att föra oss närmre ett fullt medlemskap i Nato.
Inget värdlandsavtal med Nato!
Rickard Alling