Frågorna, efter att ha läst Correns artikel ”Därför dog Victor” 27/8, är fler än svaren. Jag kan läsa mig till att han lämnade festen med hög promillehalt i blodet och gissar mig till att hans avsikt var att gå hem för att sova ruset av sig.
Jag har berörts djupt av hans öde. Mina barnbarn är i hans ålder. Majkväll med glada studenter på en utefest, en i mängden, på universitetets studentområde. Vårterminen närmar sig sitt slut, uppsluppenhet och glädjeyttringar.
Uppslutningen är enorm när det gäller att söka efter Victor. Jag läser att fler än tusen personer deltar i letandet. Men Victor ligger ensam – drunknad i en damm. Inte någon följer honom som stöd när han lämnar festen. Han försvann oförklarligt, läser jag och tycker det är – just oförklarligt. Hur många seende var med på festen?
En urgammal universell fråga pockar på svar: Ska jag ta hand om min bror?
Kamratstöd, broderskap, systerskap, ansvarsmedvetenhet, minns jag som honnörsord från min studietid under 50- och 60-talen. Är begreppen så föråldrade att de inte äger giltighet?
Jag ser gärna att universitetsledningen redovisar vad som gäller beträffande alkoholintag inom universitetsområdet. Jag vet vad som gäller i Linköpings parker.
Ett svar från studentkårerna är också välkommet.
Mormor K