Insändare Hur kommunen blir rik på att ruinera ett äktenskap med regler och att psykiskt och fysiskt bryta ner en vårdande anhörig.

Att sära på äldre sjukliga äkta makar, vare sig i hemmet eller utanför, är förödande för de flesta äktenskapen. Närhet och beröring har en stark helande kraft som till exempel ingår i den orientaliska hälsoläran. Den som någon gång avnjutet orientalisk massage förstår vad jag menar.

Vad är syftet med att neka äldre sjuka att dela sovrum? Besparingar är svaret! Visst, man sparar till exempel en trapphiss som kommunen glatt betalar ett par hundra tusen för om den beviljas, eller att vårdare måste rycka ut för att assistera den handikappade i att forcera nämnde trappa. En bra besparing? Kanske om brukaren (Jag hatar det avpersonifierande ordet) inte lever så länge är även det en bra besparing (pension, mat, sjukvård, etc).

Kärlek i alla dess former är en lisa för själen liksom att ha sin livskamrat inom armlängds avstånd ifall man behöver hjälp med något, vare sig det är en kisseflaska eller en värktablett. Vår brukare (usch!) lever sannolikt lite längre och får en betydligt bättre livskvalitet, samt kommer högst sannolikt att belasta den offentliga vården i betydligt mindre omfattning.

Den offentligt anställde skyddas av regler, lagar och försäkringar som kompenserar vid arbetsskador. Den offentligt anställde har reglerade arbetstider, men den anhörige förväntas finnas till hands dygnet runt. Den vårdande anhörige har inget, en skada i den situationen blir förödande.

Jag vill med dessa ord mana våra politiker att se över arbetsförhållandena inom anhörigvården. Var rädd om dessa självuppoffrande människor som av kärlek till sin nästa försakar ett eget privatliv som ofta slutar som psykiskt nedbruten i ekonomisk misär. Alltså ännu ett fall för den offentliga vården.

Anhörig till brukare