Det hävdas med rätta att Wallenberg inte agerade som privatperson utan som officiell företrädare för Sverige. Men istället för att förminska hans insatser gör det dem än mera beundransvärda. En privatperson kunde nog inte ha gjort någonting alls för Budapests judar, men inte heller kunde de diplomater som höll sig till vanliga spelregler uträtta särskilt mycket. Raoul Wallenbergs storhet var att han utan någon som helst erfarenhet av liknande uppdrag utvecklade sin roll till en fullkomligt unik räddningsinsats. Han agerade med utgångspunkt i sin officiella roll som tjänsteman vid den svenska beskickningen i Budapest. Men han utnyttjade denna sin ställning långt utöver vad någon tidigare hade föreställt sig vara möjligt.

Han uppfann inte skyddspassen, men han gav dem en långt mera officiell prägel än de tidigare haft. Han lyckades genom detta få dem accepterade av såväl ungerska myndigheter som tyska, samtidigt som han såg till att långt fler hotade judar än tidigare fick del av dem under förevändningen at de egentligen var på väg till Sverige där de fått uppehållstillstånd på grund av släktingar eller affärsförbindelser.

Han såg också till att ge dem som fått skyddspassen även ett fysiskt skydd genom att hyra flera stora fastigheter dit de kunde flytta undan det getto som tyskarna föste in dem i som förberedelse för deportationen till dödslägren.

Historierna om Wallenbergs insatser handlar mycket om hans fysiska mod och förmåga att med sina ord få tyskarna att släppa judar som redan förts ombord på godstågen. Och detta är naturligtvis något som i sig gör honom förtjänt av hyllningar. Men långt viktigare var hans organisatoriska och administrativa snille som gjorde att han kunde rädda inte bara ett fåtal människor utan många tusen.

När den svenska regeringen skickade Raoul Wallenberg till Budapest hade man ingen aning om hur omfattande hans verksamhet skulle bli. Troligen skulle man då aldrig gett sig in på företaget.

Initiativet och finansieringen kom från amerikanskt håll. Inte heller amerikanarna hade en aning om Wallenbergs kapacitet - och troligen hade han det inte själv heller.

Men hans storhet var att han vägrade inse sin begränsning - och upptäckte att han förmådde långt mer än någon föreställt sig. Det handlade inte bara om mod utan mycket mer om en förmåga att förutse problemen och sedan aldrig tveka att försöka lösa dem.

Han insåg t ex tidigt att det kunde bli hungersnöd i Budapest när de ryska trupperna omringat staden. Och han agerade för att lösa problemet. Han köpte in massor av konserver och annat som kunde sparas och han fann en tom chokladfabrik där han kunde lagra livsmedel. Det var en sådan initiativ kraft och organisationsförmåga som gjorde honom förtjänt av en hjältegloria som nästan ingen annan.