Vad kommer filmen om Angela Merkel att handla om - hennes relation till pappa prästen i Östtyskland och mötet med maken, kemiprofessorn Sauer? Heminteriörer med öl och charkuterier vid köksbordet och så ett litet inklipp från EU-möten och krissamtal?

Så är i vart fall den uppmärksammade Järnladyn om Margaret Thatcher upplagd. Sällan har jag känt mig så besviken och ja, förargad som efter den filmen. Visst är Meryl Streep porträttlik till det yttre men vart tog politikern Thatcher vägen? En gammal, mycket trött kvinna som försöker rensa garderoben efter den för åtskilliga år sedan avlidne maken Denis - och så deras historia som par. Kravaller, bomber och krig finns med, men utan sammanhang. Maktlysten hemmafru byter frisyr - så skulle Phyllida Lloyds film kunna sammanfattas.

Det intressanta med Thatcher var hennes starka avtryck som politiker. Det är inte helt fel att jämföra henne med Winston Churchill, men tror någon att en film om Churchill skulle handla om relationen till Clementine med litet inklipp från krigets London? Ledande politiker som också är kvinnor får uppenbart finna sig i att fiktionaliseras främst som hustrur och mödrar. Den som vill veta mer om vad som drev Thatcher och vad hon uträttade kan börja med att läsa hennes egen berättelse om The Downing Street years. Där har Denis en mycket måttfull supportroll.

Tysklands förbundskansler Merkel är Europas mäktigaste politiker. Hennes historia är lika fängslande som Thatchers: Kvinnan från en protestantisk prästfamilj, uppvuxen i DDR, utbildad till naturvetare - och förmodligen ett tyst regimmotstånd. Så faller Muren och Merkel får nya chanser. Hon går in i Västtysklands ledande parti, CDU kristdemokraterna. Kvoteras fram som kvinna från öst till en regeringspost i Helmut Kohls regering. Så faller Kohl och det gamla CDU-etablissemanget och plötsligt står Merkel i spetsen för Tysklands starkaste parti. Hon vinner över machomannen Gerhard Schröder och har nu eurons öde i sina händer.

Tuff och arbetsvillig, uthållig och allt mäktigare. På långt avstånd ter sig Merkel oangripbar. Jag undrar ändå om hon inte är på väg in i samma läge som Thatcher var hösten 1990. Tyska väljare minns D-marken och ser sina euro försvinna i Greklands svarta hål. Personskandaler har tvingat bort några av dem hon lyft fram, försvarsministern Karl-Theodor zu Guttenberg och två presidenter, herrar Köhler och Wulff. I stället får hon motvilligt acceptera Joachim Gauck som president, en man med samma östtyska bakgrund som Merkel och den kandidat hon motarbetade vid förra valet.

Detta sätter fläckar på CDU - och ännu mer på dess ledare. När tillräckligt många framträdande partiföreträdare börjar tvivla på att Merkel är rätt person att vinna nästa val, slår klockan för die Kanzlerin. Och riksdagsval blir det senast 2013 på hösten. Därför har jag börjat oroa mig för filmen om Angie, som reklammakarna fick publiken att kalla henne i hennes första val, 2005. Måtte hon bara hinna skriva själv först.

Barbro Hedvall